Den Amerikanska Sandblästringsskolan: 2000-talets Debatt om Sandblästrade Pipor

Den amerikanska sandblästringsskolan är en samlingsrubrik som används för att sammanfatta debatten på 2000-talet om huruvida den nivå amerikanska oberoende pipomästare nått inom sandblästrad yta bör räknas som en egen skolbildning. En av de texter som gjorde debatten synlig är artikeln som Fred Hanna skrev 2008 i bulletinen The Pipe Collector, utgiven av North American Society of Pipe Collectors. Föreningens ursprung går tillbaka till samlarkretsen i Ohio; enligt uppgift grundades den 1993 under namnet Ohio Pipe Collectors och antog sitt nuvarande namn 1997. Bulletinen är en regelbunden publikation där medlemsartiklar och intervjuer med mästare samlas.

Debattens Ämne

Sandblästring är en ytbehandling som eroderar briarens mjuka sommarringar och lämnar de hårda vinterringarna upphöjda; detaljer behandlas i artikeln sandblästringskonsten. Metodens etablerade referens inom pipotillverkning är Shell-ytan, baserad på patentet som Alfred Dunhill ansökte om 1917 och beviljades 1918. Hannas tes är att måttstocken förändrats i nästa generation, och att de djupaste och mest detaljerade ytorna, sett per land eller varumärke, nu kommer från amerikanska oberoende mästare. Den tekniska distinktion texten bygger på är att sandblästring inte längre ses som en utväg för att dölja ett fel i träet, utan som ett eget ytspråk som gör ådringens mönster läsbart.

Nämnda Mästare

De sju verkstäder som nämns i artikeln anges nedan i efternamnsordning; det gemensamma för dem är att de betraktar sandblästring inte som ett förberedande steg som avslutas i ett enda genomförande, utan som ett steg som bearbetas ytterligare.

• Paul Bonacquisti — Växte upp inom träarbete i North Greenbush nära Albany i delstaten New York; tog pipotillverkning på allvar 1994 och ställde ut för första gången 1996. Han kallar sin sandblästrade yta för "Sabbia", som en egen nivå.

• J. T. Cooke — Cooke, verksam i Vermont, sysslade efter att han 1976 lämnat sin roll som konstnärlig ledare på TV-kanalen WCAX först med pipreparation och sedan med pipotillverkning. Omkring 1999 utvecklade han ett flerstegs sandblästringssystem med upp till fem steg; nästan alla pipor han tillverkar har sandblästrad yta.

• John Eells — Son till en far som var verktygs- och formmakare; Eells blev känd i kretsen kring Conclave of Richmond Pipe Smokers (CORPS) i Richmond, och var känd för att tolka klassiska former i mer än genomsnittligt stora mått. Han avled 2022.

• Larry Roush — Roush, verksam i Ohio, kom in i pipvärlden via smyckestillverkning; han satte först silver- och guldringar han själv gjort på pipor han samlade, och började tillverka sina egna pipor på 1990-talet. Han lade till sandblästring i sin verkstad relativt sent.

• Brian Ruthenberg — Bland namnen i listan den om vilken minst oberoende dokumentation finns; presentationstexterna pekar på en bakgrund inom maskinteknik och träarbete, samt en begränsad årlig produktion.

• Trever Talbert — Gjorde det till sitt yrke efter att ha vunnit den skärartävling som tidskriften Pipes & Tobaccos arrangerade för första gången 1997; bosatte sig i Frankrike i maj 2002 och använder, förutom briar, även morta (bogek).

• Lee von Erck — Verksam i Negaunee på Upper Peninsula i Michigan; känd för den porösa "morel"-ytan han uppnår genom sandblästring.

Bedömningens Gränser

Texten är inte en mätning utan ett uttalande av åsikt; Hanna nämner själv att enskilda enastående exemplar kan finnas hos varumärken som Dunhill eller Ashton. Den andra debatten som kretsar kring texten gäller huruvida flerstegs djup sandblästring närmar sig rustikation; vissa samlare har använt beteckningen "sandskuret" om dessa ytor. Hanna motsätter sig beteckningen och hävdar att erosionen inte skapar en konstgjord textur, utan blottlägger träets egen ringstruktur. Relationen mellan detaljnivån och arbetet som lagts ner är också en punkt som ofta nämns: texten uppger att Cooke ägnade tolv till femton timmar enbart åt sandblästring på en enda pipa, medan presentationer publicerade senare år talar om totalt tjugofyra till fyrtio timmar per pipa. Vilka kriterier olika ytbehandlingar ska jämföras med är fortfarande en öppen fråga i denna debatt.