Gamla Dunhill mot nya Dunhill: debatten om briar, sandblästring och munstycke

Jämförelsen mellan gamla och nya Dunhill är en av de mest långlivade debatterna inom briarpipans samlarvärld. Kärnan i påståendet är enkel: pipor med tidiga stämplar sägs vara gjorda av bättre trä, medan senare generationer inte anses ha nått samma nivå. Debattens klassiska text är den jämförelse som samlaren och återförsäljaren R.D. Field publicerade i tidskriften Pipe Smoker hösten 1983; istället för att bara återge branschens allmänna uppfattning går Field igenom vad som förändrades i produktionen och när. Mer än fyrtio år senare är debatten fortfarande inte avslutad.

Samlarens tre perioder

Samlare delar in produktionen grovt i tre perioder. Pipor med patentnummer på skaftet räknas som "patentperioden"; enligt uppgift infördes detta 1905 och upphörde 1954, och pipor tillverkade efter 1955 bär inte patentnummer. Den andra perioden sträcker sig 1955–1968, den tredje efter 1968. På andrahandsmarknaden (estate) har intresset för exemplar från patentperioden alltid varit högre än för de två övriga perioderna. Att stämplarna är så avgörande förklarar också varför de detaljerade dateringsguiderna för Dunhill har vuxit till en egen litteratur.

Förändringen av briarkällor

Under den tidiga perioden reserverades en egen briar-källa för varje finish: italienskt virke användes för de släta Bruyere och Root, algeriskt virke för det sandblästrade Shell, sardiskt virke för Tanshell. Enligt uppgift låg åldern på det bearbetade virket i genomsnitt mellan sextio och hundra år.

På 1960-talet bröts denna ordning. Virket från Algeriet blev knappare efter landets självständighetskrig (1954–1962); det anges i samma periods källor att Italien också började reservera sin egen briar för inhemska tillverkare. Vanan att reservera en enda källa för en finish tog därmed slut, och företaget lade tyngdpunkten på grekisk briar. Det nya virket var hårdare, lättare och hade jämnare ådring; å andra sidan var rötterna små och behäftade med fler defekter, vilket ökade svinnet.

Sandblästring och munstycke

Förändringens mest synliga resultat märks i Shell-finishen, introducerad 1917. Det algeriska virkets lösa struktur bildade, i kombination med värmen från märkets oljehärdningsmetod, djupa fåror och skarpa åsar på ytan. Enligt uppgift skilde sig gövdor som svarvades till samma mått under de tidiga åren så mycket åt efter behandlingen att dessa pipor inte ens fick ett formnummer. Det grekiska virkets hårdhet gjorde sandblästringen grundare; å andra sidan blev gövdor från samma form mer lika varandra.

En liknande utveckling ses även för munstycket. Handskärning föredras framför fabriksgjutning: en bit skärs ut ur en skiva eller stång av ebonit och formas för hand, och kopplingsänden slipas ner en och en för att passa skaftet. Den detalj som förändrats mest är läpptjockleken. De första exemplarens tjocka läpp blev under 1920-talet tunnare och bredare i formen "comfy", och under 1930-talet tillkom "fishtail". När arbetskostnaderna 1976 aktualiserade maskinskärning återkom en tjock läpp; efter klagomål övergavs maskinen.

Tillbakagång eller differentiering

Två beslut om finisher i mitten av 1970-talet håller också debatten vid liv: Shell mörklades helt med en blåaktigt svart färg, medan Bruyere ljusades upp från sin ursprungliga plommonton. Det uppges att man kort därefter återgick till den gamla tonen för Bruyere, och att det mörka Shell-försöket inte heller föll i god jord; senare år lanserades på nytt en serie med djup sandblästring under namnet Shell. Fields bedömning är att alla dessa steg inte utgjorde en kvalitetsförsämring utan en fortlöpande utveckling: Dunhill har genom att bevara sin måttstock kommit fram till en annan pipa. Att debatten fortfarande pågår bekräftar detta. Virkets ålder, sandblästringens djup och läppens tjocklek kan var för sig mätas; "en sötare rökupplevelse" förblir däremot en fråga om åsikt eftersom den inte kan mätas.