Faribault-pipan: en gåta av pipsten

Faribault-pipan räknas som en av de mest detaljerade figurativa catlinite-karvningarna i Minnesota Historical Societys samling. Den föreställer en man som ligger på rygg med benen upp i luften: kroppen, huvudet och hatten bildar kammaren, medan benen sträcker sig till skaftet som leder till munstycket. Den passar varken in i mönstret för en fredspipa eller någon känd ceremoniell pipform; vem som gjorde den, när den gjordes och vem den föreställer är ännu inte klarlagt.

Föremålet självt

Karvningen är gjord av en enda stenbit; från armbågarna till munstyckets spets mäter den 11,5 tum, ungefär 29 centimeter. Rökkanalen är öppnad genom fyra separata borrningar, och den öppning som blir kvar från två korta kanaler som börjar vid höften är täckt med en stenplugg som liknar ett kugghjul. På munstyckets framsida finns ett geometriskt ornament fyllt med gjuten bly, och i det står bokstäverna "D.F.".

Figurens klädsel är genomgående i europeisk-amerikansk stil. Stövelsulorna är applicerade separat och har förhöjd klack; på ytorna är inristade en rad omväxlande trianglar och en fjäderprydd pil som pekar nedåt. Den korta, nedåtvända skärmen på huvudbonaden stämmer med den form som den amerikanska armén använde mellan 1821 och 1851. Sömmarna på jackans och byxornas utsida, som enligt vissa tolkare påminner om läderplaggens genomstickning och bindningsteknik och enligt andra om piggsvinskvillseng, medan manschetterna, fickornas lock och det korta bältet på ryggen tyder på en dräkt av tyg.

Donationen och motsägelsen i brevet

Pipan kom in i institutionen 1904 genom en donation från Annie Rankin Adams, änka efter Rev. Moses N. Adams. Donatorn skickade också ett brev daterat den 12 mars till institutionens dåvarande sekreterare Warren Upham. Enligt brevet hade familjer som lämnat Sisseton och bosatt sig kring Flandreau efter Dakotaupproret 1862 blivit utfattiga; Adams hade med 6 000 dollar som skickats från Washington försett dem med jordbruksredskap, och familjerna hade i gengäld skänkt honom pipan omkring 1863-64. En fotnot i brevet angav att bokstäverna "D.F." tillhörde karvaren David Faribault.

Dokumentet fanns inte med i föremålets registerakt under lång tid; det dök upp 1984 när institutionens korrespondensarkiv gicks igenom. När Jeffrey P. Tordoff 1989 jämförde varje uppgift i brevet med arkivmaterialet, visade det sig att samtliga verifierbara uppgifter var felaktiga. De som bosatte sig i Flandreau kom inte från Sisseton utan från Santee-reservatet i Nebraska år 1869. Det belopp Adams samlade in var inte 6 000 utan minst 10 000 dollar; utdelningen av oxar, plogar, vagnar och handverktyg skedde inte 1863-64 utan den 14 juni 1873. I registren fanns dessutom inte en enda David Faribault utan en far och en son med samma namn.

Dateringstvisten

Tordoffs grund är mindre dokumenten än själva figuren: frisyren och den åtsittande klädseln passar inte 1873 utan snarare modet omkring 1845. Vid den tidpunkten var fadern David Faribault tjugoåtta år gammal; av Dakota- och fransk-kanadensiskt ursprung, läskunnig och verksam på gränsen mellan två kulturer. Sonen David var då bara sju år, vilket utesluter honom både som den avbildade personen och som karvare. Å andra sidan hade fadern förlorat allt han ägde när hans hem plundrades 1862 och vid en andra räd 1868; att det var sonen som 1873 hade pipan i sin ägo och kunde ge den till Adams framstår därför som mer troligt. Tordoff för inte sin egen slutsats längre än till en välgrundad gissning.

John C. Ewers, som forskade om slättindianernas skulpturkonst, publicerade ett fotografi av föremålet i sin bok från 1986 och beklagade att konstnären förblivit anonym; Annie Adams brev hade då ännu inte kommit i dagen. Ewers ansåg att figurens ansiktsdrag liknade Moses Adams, medan Tordoff bara fann en likhet i kindbenens bredd.

Varför en gåta

Källan till tvisten är att föremålet vänder sig mot två traditioner samtidigt. Materialet, benens ornamentik och blyinläggningen pekar mot ursprungsbefolkningens tillverkning, medan den avbildade personen och dennes klädsel hör till den europeisk-amerikanska världen. På slättlandet förknippas pipsten i första hand med kalumeten och det ceremoniella språk som byggts kring den; här möter vi i stället en skäggig, elegant klädd vit man med iögonfallande stövlar. Det är också känt att pipsten under samma århundrade bearbetades i kommersiell skala: ett Minnesota-baserat pälsbolag som grundades i slutet av 1850-talet uppges enligt en rapport från 1866 ha tillverkat omkring två tusen pipor under de föregående två åren och bytt dem med samhällen längs övre Missouri. Faribault-pipan skiljer sig genom sitt hantverk från en sådan seriemässig produktion. Det enda spår som finns kvar av hur pipan kom i Adams ägo är en rad om en röd pipsten i familjens inventarielista över hushållsföremål från 1878.