Lerpipans korta historia

Lerpipans historia börjar när tobaken korsar Atlanten och slår rot i Europa, och beskriver hur detta billiga, sköra redskap under nästan tre sekel förblev den vanliga människans vardagsföremål. Själva materialet och tillverkningstekniken behandlas i artikeln lerpipa; här följer vi i stället hantverkets uppgång och fall.

Spridningen av en ny vana

Att röka lerpipa i England dateras till den sista fjärdedelen av 1500-talet, då virginiatobaken nådde ön; de första skriftliga vittnesmålen är från samma period. Sir Walter Raleigh, känd för sina expeditioner till Nya världen, nämns ofta i introduktionen av vanan, men hur mycket av denna berättelse som bygger på dokument och hur mycket som är senare tillkommen legend är omdiskuterat. Att kontinentens ursprungsbefolkningar använt pipan som ceremoniellt redskap i århundraden är däremot väl belagt arkeologiskt.

Den nya vanan mötte motstånd redan från början. Jakob I tog i sin skrift A Counterblaste to Tobacco, utgiven 1604, öppet ställning mot tobak och höjde samma år importtullen till sex shilling och åtta pence per pund. I vissa europeiska länder mötte rökare betydligt strängare straff. Samtidigt trodde man att tobaksröken skyddade mot pestepidemier, och enligt tidens uppfattning gav man till och med barn pipa att röka. Varken skatt eller förbud lyckades stoppa spridningen.

Höjdpunkt och första nedgången

Under första hälften av 1600-talet organiserades piptillverkningen inom skråväsendet och blev ett eget yrke. Enligt registren nådde produktionen sin topp ungefär mellan 1680 och 1700; i de flesta småstäder i England fanns en pipmakare, och en betydande del av produktionen exporterades. Under samma århundrade utvecklades även holländska städer, framför allt Gouda, till stora produktionscentra.

Under denna process växte pannan successivt. Under den tidiga perioden, när tobak var dyrt, var pannorna mycket små; allteftersom priset sjönk och modet förändrades ökade volymen. Arkeologin använder denna förändring som ett dateringskriterium: en liten panna pekar på ett tidigt datum. En ännu mer mätbar indikator är hålet i skaftet. Enligt den serie J. C. Harrington sammanställde 1954 utifrån fynd i Virginia gick håldiametern från övervägande 8/64 tum mellan 1620 och 1650 till 4/64 tum mellan 1750 och 1800. Lewis Binford omvandlade 1962 denna serie till en regressionsformel; senare bedömningar har visat att det är olämpligt att använda formeln fristående.

Från och med 1720-talet gick branschen in i en allvarlig nedgång. Konflikter i Europa och Amerika drabbade exportmarknaden, och snusmodet bland överklassen trängde undan pipan.

Andra uppgången och den tysta avslutningen

Lerpipan blev åter utbredd under 1800-talet, i takt med industriell återhämtning och snabb befolkningstillväxt. Engelska, holländska, franska och tyska verkstäder konkurrerade nu på samma världsmarknad, och vägen till särskiljning gick via dekorering av formen. De präglade motiven kan grovt delas in i tre grupper: identitets- och tillhörighetsmärken (vapensköldar, frimurarsymboler, krognamn, reklamtexter), aktuella händelser (kungliga ceremonier, sporttävlingar, tidens kända ansikten) och rent dekorativa figurer (växt- och djurmotiv, mytologiska scener). Denna variation i formar är i dag det främsta klassificeringskriteriet inom samlandet av antika pipor.

20. -talets första år var fortfarande produktiva, men efterfrågan sjönk snabbt mot 1930-talet. Detta berodde på en kombination av att cigaretten etablerade sig som en billig och lättburen konkurrent, att de två världskrigen bröt kedjorna för råvaror och arbetskraft, och att vardagsföremål alltmer ersattes av massproducerade varor. Lerpipan upphörde därmed att vara ett vardagsföremål och blev i stället ett dokumentärt objekt; i dag möter vi den mest som museiföremål och utgrävningsfynd, i historiska återskapandegrupper och inom en begränsad samlarkrets.