Sandblästringens konst (Sandblast)

Sandblästring (sandblast) innebär att fina slipande partiklar slungas mot en yta med hjälp av tryckluft eller sug. Inom pipmakeriet är detta känt för att inte vara ett enkelt slutbehandlingssteg: två huvuden från samma verkstad kan se helt olika ut beroende på maskinen som använts, blästermedlets typ, träets ådring och vanan hos handen vid maskinen.

Från industrin till pipverkstaden

Metoden uppfanns inte för pipor. Benjamin Chew Tilghman patenterade sandblästring i USA den 18 oktober 1870 under patentnummer 108 408; dokumentet omfattade skärning och gravering av sten, metall och glas – trä var då inte aktuellt. Enligt en ofta återberättad historia fick han idén när han såg hur vinden i öknen blåste sand som gjorde glasytor matta; berättelsen förs vidare med reservationen att den bygger på tradition. Den egentliga industriella spridningen kom efter att tryckluft lades till anordningen 1904.

Det tog en generation innan tekniken flyttades över till pipan. Dunhill hade 1916 flyttat sin pipproduktion till anläggningen vid Notting Hill Gate i London. De första handlingarna för den brittiska patentansökan (nr 1484/17) för Shell Briar-behandlingen lämnades in den 13 oktober 1917, ärendet slutfördes den 12 april 1918 och patentet godkändes samma år den 14 oktober; det amerikanska patentet kom 1920 och det kanadensiska 1921. Dokumentationen från behandlingens första år består till stor del av just dessa patenthandlingar – sandblästrade pipor förekommer inte i tidens kataloger och annonser.

Blästermedel och maskin

Den första faktorn som avgör ytan är vilket korn som möter träet. Kvartssand, granat, glaspärlor, stålkulor, krossat stål, valnötsskal och krossade fruktkärnor är vanliga blästermedel; var och en lämnar olika djup och struktur, och det medel som ger rätt resultat i en verkstad kanske inte motsvarar förväntningarna i en annan. Kvartssand är förbjudet i Storbritannien, Tyskland, Belgien, Sverige och Ryssland på grund av silikosrisken.

På maskinsidan finns två grundläggande upplägg. I sugkabinett (vakuum) transporteras partiklarna till munstycket med ett sug som inte överstiger en atmosfär; små verkstadsmaskiner är oftast av denna typ. I tryckkärlsmaskiner tillförs blästermedlet från en sluten behållare med tryckluft, och trycket kan höjas så långt kompressorn och rörsystemet klarar av – vilket krävs för djup relief.

Handens sätt att delta i arbetet syns också i resultatet. I kabinett med fast munstycke vrider mästaren huvudet med båda händerna och styr flödet med en fotpedal; i pistoldrivna upplägg håller ena handen huvudet medan den andra styr munstycket. I automatiska upplägg roteras ett stort antal ämnen i en trådtrumma i timmar och utsätts för blästring vid lågt tryck. Eftersom huvudena gnids mot varandra i trumman rundas kanterna av och strukturen mjukas; en sandblästring med skarpa kanter anses därför vara handbearbetad.

Ådring, lutning och djup

Reliefens djup beror till stor del på själva briarblocket. Lutningens inverkan på detta är däremot omtvistad: tillverkarna är oense om vilken metod – lufttorkning, ugnstorkning, oljelutning, ångbehandling eller vattenblötläggning – som förbättrar blästringen; det finns både de som hävdar att deras egen metod ger en tydlig skillnad och de som säger att de inte sett någon skillnad alls i sina försök. Att märket Ashton ångbehandlar ett ämne efter avslutad lutning för att lyfta fram den mjuka ådern innan blästring är ett känt exempel på detta sökande.

Ådringens riktning återspeglas också i mönstret. Fram till början av 1960-talet skar sågverken utan hänsyn till ådring, vilket enligt uppgift gjorde att block med korsande och blandad ådring var vanliga; dessa block sägs ge mer intrikata blästringsmönster. När italienska och danska tillverkare fick större tyngd kom skärningen att inriktas mot rak ådring, vilket lyfte fram ringmönstret på blästrade ytor.

Fel eller preferens

Det är en vanlig missuppfattning att sandblästrade pipor görs av felaktiga huvuden. Fram till 1930-talet målades släta pipor oftast i vinröda eller mörka valnötstoner, vilket gjorde att små sandfläckar doldes under färgen. När ljusa, naturella färger blev vanligare blev dessa spår synliga, vilket gjorde blästring vanligare. Att ta bort överflödig vikt i huvudet eller dölja en färg som inte kunnat läggas jämnt på en slät yta räknas också bland skälen till valet. För jämförelse med andra ytbehandlingar, se artikeln om ytbehandlingar.