Porslin (Porcelain)

Porslin är en glasartad och porfri keramik som framställs genom att den vita leran kaolin blandas med fältspat och kvarts och bränns vid mycket hög temperatur. Materialet har en särskild plats i pipvärlden: under ungefär två århundraden var det ett av de mest bekanta huvudmaterialen i Centraleuropa, samtidigt som det under samma period var det mest kritiserade materialet vad gäller rökegenskaper. Den här artikeln behandlar själva materialet; för den piptyp som tillverkas av det, se artikeln porslinspipa.

Sammansättning och bränning

Sammansättningen för europeiskt hårdporslin klarlades i Sachsen 1708, efter Ehrenfried Walther von Tschirnhaus långvariga försök, genom Johann Friedrich Böttgers arbete; 1710 grundades den kungliga manufakturen i Meissen. I de första recepten fanns, förutom kaolin, gips som flussmedel. Enligt uppgift ersattes detta först 1719 av kalksten, och omkring 1730 av en lokal bergart rik på kaliumfältspat; på så vis etablerades den kombination av kaolin, fältspat och kvarts som i dag räknas som klassisk.

Blandningen bränns i allmänhet vid 1300–1400 grader. Vid denna temperatur smälter fältspaten och fyller mellanrummen mellan lerpartiklarna; vid avsvalning uppstår en glasartad, tät massa vars porer slutits. Glasningen ger porslinet tre tydliga egenskaper: vattentäthet, genomskinlighet i tunt snitt och en, bland keramiker, hög mekanisk hållfasthet. Samma egenskaper gör porslinet överlägset som bords- och prydnadsföremål, men problematiskt som piphuvud.

Materialets beteende i pipan

Det som avgör materialets lämplighet för pipor är just porfriheten. Lerpipans massa, som bränns vid lägre temperatur och behåller sina porer, absorberar en del av den fukt som frigörs vid rökning; det glasade porslinet kan inte göra detta, och all fukt förblir flytande inuti huvudet. Detta är anledningen till att en separat kondensationskammare läggs till under porslinshuvudet; detaljerna kring denna lösning beskrivs i artikeln ovan.

Den andra konsekvensen av den glasade massan är dess värmebeteende. Porslin leder värme förhållandevis snabbt, och eftersom det inte binder fukt som kan avdunsta och kyla, blir huvudet varmt på kort tid. För det tredje bildas ingen skorpa som mognar med tiden på den fuktavvisande ytan; till skillnad från material som briar och sjömjölksten (meerschaum), som med tiden "bryts in", behåller porslinet sitt ursprungliga beteende. Detta har också en positiv sida: eftersom massan inte tar upp lukt eller smak från tobaken lämnar en blandning inga spår efter rengöring.

Vad gäller dekoration är materialet väl lämpat. Eftersom färgen appliceras under eller över glasyren och bränns om, bleknar färgerna inte med tiden; detta är anledningen till att porslinshuvuden kan förbli läsbara även efter två århundraden. I dag används porslin knappast som fristående huvudmaterial; keramik förekommer i stället oftare som infodring inuti briarhuvuden hos vissa tillverkare, samt i vattenpipshuvuden. För en jämförelse med andra alternativ, se artikeln huvudmaterial för pipor.