Porslinspipa

Porslinspipan är en piptyp vars huvud tillverkas av hårt bränt porslin och som oftast kompletteras med en separat kondenskammare och ett långt träskaft. Från mitten av 1700-talet fram till första världskriget var den en av de mest kända pipformerna i Centraleuropa, i första hand Tyskland. Medan den med sitt handmålade huvud uppskattades som konst- och minnesföremål, har rökkvaliteten varit omtvistad sedan 1800-talet; det är denna dubbelhet som ger porslinet en särställning bland pippmaterialen.

En tillverkning som spreds från Meissen

Hemligheten bakom det hårt brända porslinet löstes i Sachsen i början av 1700-talet; efter Ehrenfried Walther von Tschirnhaus och Johann Friedrich Böttgers arbete grundades den kungliga porslinsmanufakturen i Meissen 1710. Man anser att tillverkningen av piphuvuden vid samma manufaktur inleddes på 1730-talet. Vid mitten av seklet hade hantverket spridit sig till de tyska staterna: manufakturer som Wilhelm Caspar Wegely grundade i Berlin 1751, familjen Hannong i Frankenthal 1755, den bayerska verkstaden som föddes i Neudeck 1747 och flyttade till Nymphenburg 1761, samt Thüringen-anläggningar som Veilsdorf, Volkstedt, Wallendorf och Limbach från 1760-talet, gav liknande huvuden. I Frankrike prövade Mennecy och Sèvres samma sak med porslinets mjukbrända variant. Enligt uppgifter påskyndades typens spridning över hela Centraleuropa under sjuårskriget (1756–1763).

Huvud, Abguss och långt skaft

Porslinspipan är inte i ett stycke. Huvudet, där tobaken brinner, sitter på en kondenskammare kallad Abguss; från denna kammare går ett långt skaft, oftast av körsbärsträ, men ibland av horn, ben eller elfenben, med ett separat munstycke i änden. Denna konstruktion, som på tyska kallas Gesteckpfeife (isättningspipa), har sin förklaring direkt i materialet: porslin är tätt och absorberar inte den kondens som bildas vid rökning på samma sätt som en lerpipa, och därför krävdes ett separat fack för vätskan som samlas. Den äggformade, kortnackade huvudtyp som anpassats från de holländska lerpiporna etablerades under de sista åren av 1700-talet och förblev enligt uppgift den vanligaste formen genom hela 1800-talet.

Dekoration, minnesföremål och soldatpipor

Tidiga huvuden målades för hand; landskap, jaktscener och porträtt i rokoko-, empire- och Biedermeier-smak var de vanligaste motiven, och kanterna avslutades oftast med guldförgyllning. Eftersom färgerna fixerades genom bränning bleknade de inte, och från första hälften av 1800-talet överfördes även kopior av kända tavlor till huvudens yta. Under seklets andra hälft ersattes handarbetet till stor del av presstekniker och överföringstryck; porslinspipan, som blev billigare, blev även ett vardagsföremål för mindre bemedlade grupper. Staden Ruhla i Thüringen var under denna period ett av de främsta tillverkningscentren; enligt uppgift var mer än hälften av piporna som kom härifrån mellan 1850 och 1870 av porslin. Minneshuvuden för studentföreningar, yrken och städer är produkter från denna period. Den mest kända typen är Reservistenpfeife från slutet av 1800-talet fram till första världskriget: långa pipor, förberedda för dem som avslutat sin militärtjänst, med regementets namn, tjänstgöringsår och vapenkamraternas namn skrivna på sig, och som enligt uppgift i vissa exemplar nådde 1,80 meter.

Debatten om rökkvalitet

Den täthet som gör kondenskammaren nödvändig har från början också varit en klagopunkt på rökningssidan: huvudet blir snabbt varmt, eftersom stommen inte suger upp fukt når röken munnen het och smaken blir sträv. I engelskspråkiga texter från 1800-talet ansågs porslinshuvudet av dessa skäl olämpligt och beskrevs som ett redskap som ständigt krävde tömning och rengöring, till skillnad från material som förbättras med användning. I en samlingsvolym som publicerades året efter världsutställningen i London 1851 kritiseras tyska porslinspipor hårt för att de blir varma; klagomålet om att det varma huvudet medför het rök och tungbett upprepades även under hela 1900-talet. Typen fick aldrig något stort användarunderlag i Storbritannien eller USA; i en amerikansk tullrapport från 1946 uppges den nämnas bland importerade pipor som inte tillverkades kommersiellt i landet. I den tyskspråkiga litteraturen behandlas porslinspipan huvudsakligen under rubriken porslinskonst och tillverkningshistoria; Walter Morgenroths två böcker från 1989 och 2021 räknas som de mest omfattande av dessa arbeten. Tillverkningen upphörde i praktiken efter första världskriget; porslinet förlorade sin roll som vardagspipa gentemot sjöskum och briar och blev ett museum- och samlarföremål.