Trever Talberts borrmetod

Trever Talberts borrmetod är en verkstadspraxis som beskriver på vilken maskin och i vilken ordning de tre hålen i ett briarhuvud (munstyckssätet, rökkanalen och tobaksbehållaren) borras. Enligt egen uppgift har Talbert tillverkat pipor sedan mitten av 1990-talet; han återvände till USA efter att ha arbetat i sju år vid Frankrikes västkust. Ordningen nedan anses spegla den praxis som, enligt uppgifterna, etablerats i hans verkstad i Bretagne. Märkets allmänna historia behandlas i artikeln Talbert Pipes.

Varför svarv

Borrningen räknas som det steg i pipmakeriet där minst kan göras ogjort: när kanalen väl kommer ur sitt centrum kan huvudet oftast inte räddas. Motiveringen till att föredra svarven framför pelarborren kretsar just kring denna risk. Borret, matat via den rörliga dockan, förmedlar hela tiden information till mästarens hand; det är så en spricka i träet eller ögonblicket då spetsen når rökkanalen känns snarare med fingrarna än ses med ögat. De breda, platta borren som används för att öppna behållaren tenderar att studsa och göra hålet ovalt i en pelarborr, medan de arbetar jämnt i en svarv; den låga vibrationsnivån lämnar också hålets yta slät. Å andra sidan kräver svarven att den ställs in på nytt för varje huvud: en tung, tvåkäftad chuck smidd för pipmakeri monteras på spindeln, en borrchuck på den rörliga dockan. Maskinens allmänna användning i verkstaden beskrivs mer i detalj i artiklarna metallsvarv och borrning i svarv.

Ordning och varvtal

Behållarens läge och djup ritas upp på blocket i förväg; huvudet spänns fast i chucken via de undersidor som medvetet lämnats plana under formningen. Eftersom dessa plan utgör grunden för varje efterföljande centrering ges de före borrningen; skälen behandlas i artikeln form före borrning. Först borras munstyckssätet, därefter rökkanalen, med korrigerad vinkel om det behövs. När huvudet vridits i chucken och behållarens axel har jämkats med kanalen är det behållarens tur; vilken ände av behållaren som ska användas har redan bestämts på designstadiet.

Varvtalet hålls lågt; i källan anges denna gräns till 500 varv per minut, maskinens lägsta läge. Vid högt varvtal studsar borret, värme byggs upp och träet kan brännas. Därför förs borret framåt sakta, dras ofta tillbaka för att tömma spån och ges tid att svalna. Eftersom risken att borret drivs ur sitt centrum av det hårda träet ökar ju längre bort från dockan spetsen befinner sig, sker matningen i korta steg. När kanalen kommit i sikte mäts avståndet till botten, och man fortsätter samma sträcka till för att behållarens botten ska sitta jämnt.

Saint-Claude-maskinen

Svarven är inte det enda alternativet; utöver pelarborrar ska verkstaden ha ytterligare några maskiner särskilt avsedda för pipmakeri. En av dem är en Saint-Claude-tillverkad borrmaskin. Blocket spänns i självcentrerande käftar som står lodrätt; slidens spets förs mot borret, som är fäst vid en tung stålspindel som drivs av en rem från ovan. Att sliden kan höjas och sänkas, förskjutas i sidled och vridas i en trettiogradersvinkel i förhållande till svetsen gör det möjligt att öppna behållaren och kanalen utan att lossa blocket. Käftarna används med mjuka träklossar mot briaren: de griper stadigt men skonsamt och byts ut när de slits. De större maskinerna i verkstaden ska tillämpa samma princip med horisontellt monterade käftar.