Anne Julie

Anne Julie är den kvinnliga mästare vars namn oftast nämns inom den danska traditionen för handgjorda pipor. Hon kom inte in i yrket av eget val utan efter en oväntad förlust: hennes make Poul Rasmussen, en av tidens kända mästare, dog i oktober 1967, fyrtiosex år gammal, och kvar fanns en tobaksaffär och en fullt utrustad verkstad. Den då tjugosjuåriga Julie höll samtidigt på att fostra ett tvåårigt barn; i stället för att sälja maskinerna och lagret valde hon att sätta sig vid verkbänken, vilket blev startskottet för en produktion i eget namn som skulle vara i över femtio år.

Steget till verkbänken

Enligt uppteckningarna hade Julie fram till den dagen aldrig ens hållit i en pipa; hennes make tillhörde en generation som betraktade svarvning som mansarbete. Under de dagar hon var på väg att avveckla affären i Köpenhamn träffade hon Hans Nielsen, en av Rasmussens tidigare lärlingar — mästaren som pipvärlden känner under namnet Former. De obearbetade block av briar som stod på hyllorna drog in dem båda i ett arbete; Julie formade sina första pipor ur dessa block under Nielsens ledning. Under de följande åren lärde hon sig, enligt egen utsago, materialets egenskaper och hur formen byggs upp genom att helt enkelt arbeta.

Formspråk och metallarbete

Anne Julies arbeten samlas kring två linjer. Å ena sidan klassiska former i generösa mått, å andra sidan friformade exemplar byggda utifrån träets ådring. I de friformade delarna används volymen frikostigt och linjerna hålls läsbara; vissa pipor får ett smalt och balanserat uttryck medan andra avslutas med en nästan obearbetad, rå yta.

Metallanvändningen är ett av de tydligaste kännetecknen i produktionen. Lock över huvudets mynning, plåtar och ringar monterade på pipkroppen förekommer ofta; silverarbetet har under lång tid utförts av Klaus Bjerring Andersen. Inte heller munstyckena (stem) lämnas släta — de förses med ledringar, ringar och konturer som binder samman dem med kroppens design. I ytbehandlingen väljs oftast en rubinröd nyans eller svart. På kroppen finns stämpeln "Anne Julie" och en enda röd-vit prick; denna prickmarkering är övertagen från den stämpel Poul Rasmussen använde.

Åren på Læsø och kunskapsöverföringen

Med tiden blev verkstaden inte bara en produktionsplats utan också en utbildningsplats. Tom Eltang, som som sextonåring mötte Julie med egna, hemgjorda pipor, började som lärling där 1974 och arbetade i ungefär tre år; balansen i Eltangs senare arbeten och hans sätt att måla knyts ofta till denna period. På det viset räknas Anne Julie, förutom som producent inom den danska skolan, även som en av de länkar som förde traditionen vidare mellan generationerna.

I ett senare skede flyttade hon sin produktion till ön Læsø i norra Danmark. Ön blev både adressen för verkstaden och för ett galleri där hon samlade sina målningar; pipmakeriet fortsatte för henne som en del av en konstnärlig praktik som spred sig över flera grenar. Eftersom den årliga produktionen förblev begränsad räknas hennes arbeten, förutom i Danmark, som eftertraktade objekt bland samlare i Japan, Tyskland och USA.