Armellini

Armellini är en liten familjeverkstad verksam i byn Barasso i provinsen Varese i regionen Lombardiet i norra Italien. Den grundades 1959 av Mauro Armellini och gick efter grundarens död 2004 över till dottern Vilma Armellini. Verkstaden drivs i dag vidare i en ordning där även tredje generationen deltar, och räknas som ett av de få italienska pipmärken där en kvinna står vid verkbänken.

Från plåtslageri till pipa

Barasso är byn där fabriken Rossi, en gång bland världens största pipfabriker, låg; i trakten har piptillverkning i generationer varit ett vanligt levebröd. Mauro Armellinis egentliga yrke var plåtslagare; enligt berättelsen förde ett vad som ingicks på bykaféet honom på fritiden till Rossis verkbänk. Familjens historik säger att han när han startade eget 1959 redan hade nästan femton års hantverkskunnande bakom sig. Det finns även källor som förlägger grundandet till 1960.

Verkstadens öppning mot omvärlden tog fart tack vare en förbindelse med en amerikansk grossist som fattade tycke för produkterna och förde dem över Atlanten. Under den mest aktiva perioden, då omkring tio personer utöver familjen var anställda, nådde årsproduktionen tjugo tusen pipor, och vissa år översteg den denna siffra. Enligt uppgift kom även den pipa som president Sandro Pertini efter Italiens VM-seger 1982 skänkte till landslagets förbundskapten Enzo Bearzot från denna verkstad.

På vissa pipsajter anges att Mauro Armellini under en period arbetade inom Savinelli och hade del i utvecklingen av detta märkes kända rustika ytor. Eftersom familjens egen historik inte nämner en sådan period betraktas denna uppgift inte som bekräftad.

Vilma Armellini och generationsskiftet

När Mauro Armellini dog 2004 övertog Vilma, den näst äldsta av fyra systrar, verksamheten. Vilma hade genom åren lärt sig alla stegen i piptillverkningen av sin far, lika väl som verksamhetens administrativa sida; det uppges att hon länge före övertagandet färdigställt pipor på egen hand. Tillverkningen sker i en liten verkstad och är begränsad till omkring 1 500 pipor om året. Vilmas son Matteo arbetar i verkstaden tillsammans med sin mor och representerar tredje generationen.

Kring verkstaden samlas sedan 2008 en pipklubb. En del av unikapiporna är tillägnade konstnärer som Salvador Dalí och Giorgio de Chirico; designidén till dessa kommer från klubbens vice ordförande Modesto Verderio, medan utförandet är Vilma Armellinis.

Tillverkningssyn och serier

Verkstaden anger att de ljungrotsblock (briar) som bearbetas måste ha lagrats i minst ett år. Andelen som lämnas åt maskinen hålls medvetet liten; tyngdpunkten i formgivningen ligger på handverktyget. Denna arbetsordning, som inte är bunden till en mall, har medfört att frihandsformade (freehand) huvuden som följer rotstyckets naturliga form blivit verkstadens mest kända arbete. Vid sidan av den släta polerade ytan används rustika och sandblästrade behandlingar; för denna åtskillnad kan artikeln ytbehandlingar ge vägledning.

Vid sidan av de handformade unikapiporna finns även klassiska serier i den fasta katalogen. Bland dessa kan nämnas Suprema, Chairman, Elite, Cometa, Chicco, Moyenne, Lolita samt Spigot med silverring, liksom serier avsedda för Canadian- och Lovat-huvuden.