Mot väster: Den amerikanska handgjorda pipscenen

Go West är titeln på en tidskriftsartikel som introducerar handgjord (artisan) piptillverkning i USA för den europeiske läsaren; det är varken ett märkes- eller verkstadsnamn. Att den omnämns som en egen artikel i piplitteraturen beror på att texten bevaras i arkiven under sitt eget namn. Artikeln är undertecknad Erwin Van Hove. Enligt kolofonen publicerades den först på franska i junnumret av tidskriften Pipe Mag, och därefter i vårnumret 2004 av Pipes and Tobaccos; denna publiceringsuppgift har inte kunnat bekräftas av någon annan källa än textens egen kolofon.

Tesen om nationell stil

Artikelns kärna vilar på en enda fråga: kan man tala om en "amerikansk stil" på samma sätt som man gör för Danmark, Italien eller England? Van Hoves svar är nej, och han söker orsaken i geografi och institution. I Europa har produktionen koncentrerats till avgränsade områden som Saint-Claude, Pesaro eller Svendborg, och kunskapen har förts vidare i generationer inom en verkstadsordning och genom en mästare–lärling-kedja, som exemplet Den danska skolan. I USA finns varken denna koncentration eller en reglerad lärlingsinstitution; skulptörerna är utspridda över hela landet och de flesta är självlärda. Van Hove kallar resultatet eklekticism. Han hävdar inte att överföring helt saknas: han noterar att telefonen, e-posten och de årliga pipmässorna fyller tomrummet. Den största av dessa är Chicago International Pipe Show, som anordnas av Chicagoland Pipe Collectors Club, grundad 1996.

Skillnaden mellan fabrik och verkstad

Artikelns fokus är inte hela pipproduktionen i USA. Landet har en lång historia av fabriksproduktion: den mest kända är kolvpipetillverkningen som den nederländskfödda snickaren Henry Tibbe startade 1869 i staden Washington i delstaten Missouri, se Missouri Meerschaum; märken som Kaywoodie, Medico, Dr. Grabow och Yello-Bole har också under decennier försett hemmamarknaden med fabrikspipor. Van Hoves ämne är i stället pipor som kommer från enskilda mästares händer, det vill säga verkstadsproduktion; i USA blev detta område tydligt urskiljbart först i slutet av 1960-talet.

Namn som nämns

Texten placerar två namn i grunden för den amerikanska högkvalitativa pipan. Den ene, Ed Burak, är mer formgivare än skulptör: han designade pipor för märket Wally Frank i New York, tog 1968 över ledningen för Connoisseur Pipe Shop i samma stad och lät andra utföra sina ritningar. Enligt artikeln utbildades han innan dess i verkstaden hos den österrikiskfödda lulesten-mästaren Paul Fischer. Det andra namnet är Mike Butera, till yrket försäkringsagent; det uppges att han i slutet av 1970-talet reste till Europa och besökte den italienske mästaren Baldo Baldi, träffade Carlo Scotti, ägare till märket Castello, och att han vid hemkomsten började skulptera sina egna pipor.

Från den generation texten skrevs i nämns bland annat J.T. Cooke, känd för sina sandblästrade ytor; Mark Tinsky, som 1978 grundade American Smoking Pipe Company tillsammans med Curt Rollar och som fortsatte verksamheten ensam efter att partnerskapet upphörde 1990; Lee von Erck, som sägs ha utvecklat en oljehärdningsmetod i sin verkstad i Michigan; Todd Johnson, som använder stämpeln STOA Briars och namnger sina ytor med namn lånade från grekisk antik; den rumänskfödda Rolando Negoita, som uppges ha fått konstnärlig utbildning, samt Larry Roush. Trever Talbert tillhör också denna generation: enligt sin egen officiella presentation började han skulptera i mitten av 1990-talet, grundade sitt eget märke 1998 kort efter att han vunnit tidskriften Pipes and Tobaccos första nationella skulpteringstävling, och flyttade 2002 med sin fru till Frankrikes västkust där han arbetade i sju år. Talbert är känd för sina pipor av morta (myrek) samt för linjerna Ligne Bretagne och Talbert Briar.

Anmärkning om verifiering

Artikelns fakta väger inte lika tungt överallt. Missouri Meerschaums grundande 1869, att Burak tog över ledningen för Connoisseur Pipe Shop 1968, partnerskapet Tinsky grundade 1978 och Talberts egen tidslinje överensstämmer med oberoende källor. Däremot vilar Buteras Europaresa, lärlingstiden hos Fischer, von Ercks härdningsmetod och Negoitas utbildning i dag enbart på denna text; i PipoWiki anges alla dessa med en källhänvisning.