Register över belgiska pipomärken

Registret över belgiska pipomärken samlar i alfabetisk ordning pipnamn som grundats i Belgien, drivits av belgiska tillverkare eller vars tillverkning bygger på Belgien. Landets piptillverkning har utvecklats längs två skilda linjer: å ena sidan en verkstads- och fabrikstradition rotad i centra som Bryssel och Andenne, å andra sidan handgjord tillverkning i enmansverkstäder under den senaste generationen. Posterna nedan sammanfattar enbart dokumenterade fakta; punkter där källorna saknar information anges tydligt.

Varumärken

• Albertson — Ett pipnamn utgivet av företaget Hillen, tillverkare av Hilson-serien. Varumärket bär namnet på grundaren Jean Hillens son Albert Hillen. Efter att Hillen övergått till Gubbels upphörde tillverkningen av Albertson-pipor.

• Bocci — Ett varumärke som bär namnet Enrico Bocci och som huvudsakligen tillverkat maskingjorda pipor. På de finare exemplaren formades det svarvade ämnet för hand, och även slutbearbetningen gjordes för hand. Det anses att tillverkaren avslutade sin verksamhet någon gång under 1980-talet; källorna anger inget exakt datum.

• Bradberry — Varumärke för Bradberry Pipe Corp., verksamt i New York på 1960-talet. En del bevarade exemplar bär även stämpeln "CLASSIC" och har munstycken tillverkade i Italien; en Bradberry-pipa med läderklädsel är belgisk tillverkning. Dessa spridda spår tyder på att varumärket lät flera olika tillverkare göra sina pipor, eller att namnet användes av flera olika företag.

• Claessen Pipes — Varumärke för den belgiske pipmakaren Dirk Claessen. Tillverkaren bedriver sitt arbete på Costa Blanca-kusten i Spanien. Källorna innehåller inga ytterligare detaljer om verkstadens produktionsomfattning.

• François Dal Pipes — En enmansverkstad belägen i staden Wépion nära Namur. Tillverkningen sker i två spår: "Handmade"-piporna formas helt för hand från flamvänd briar och munstycken i ebonit, akryl eller cumberland; serien "Tradition" tas fram genom att svarvade ämnen, torkade i minst tjugo år, slutbearbetas för hand. Vägen in i hantverket gick via reparation: François Dal renoverade först gamla pipor, fick under sina besök i Saint-Claude möjlighet att följa mästarpipmakaren Pierre Morel vid bänken, och grundade sedan sin egen verkstad.

• Jean-Pierre Forton — En belgisk pipmakare från Brysselkommunen Schaerbeek; huvudsaklig tillverkningsperiod var 1990-talet. Hans noggranna hantverk och den karaktär hans pipor fått med åren har uppskattats av samlare, och en del samtida pipmakare har använt hans pipor. Han är känd för att förena klassiska former med en elegant linje som påminner om den danska skolan.

• Lèonard — Varumärke för Piperie Lèonard i Andenne, en tillverkare av keramik- och terrakottapipor; verksamheten drivs av Pascal Lèonard. Stadens tradition av piptillverkning går tillbaka till 1750-talet, och familjenamnet Lèonard har länge varit förknippat med denna tradition. Pascal Lèonard anses vara den siste belgiske hantverkare som tillverkar pipor av terre cuite och terre à pipe; till dessa pipor rekommenderas grovt eller medelfint skuren tobak.

• Vinche — Ett belgiskt sjöskumsvarumärke vars ursprung går tillbaka till den pipbutik Jean-Baptiste Vinche öppnade i centrala Bryssel 1864. Sonen Victor Vinche gick 1895 över till pressad sjöskumstillverkning med en metod han lärt sig av det österrikiska bolaget Kaufthal, och varumärket vann internationella priser under denna period. Bröderna Marcel och René Vinche, som tog över ledningen 1927, lät på fasaden till tobaksaffären på Rue Marché aux Herbes sätta upp en jättepipa inspirerad av René Magrittes surrealistiska tavla med texten "Ceci n'est pas une pipe". Bröderna köpte ytterligare en fabrik och gick även in i briartillverkning; 1938 nådde veckoproduktionen fem tusen pipor.