Dunhill Piptobak: 1907-1990

Dunhill piptobak är en blandningskatalog som växte fram ur butiken Alfred Dunhill öppnade 1907 på Duke Street i Londons St James's-distrikt, och som under åttio år först växte och sedan krympte. Denna artikel behandlar katalogens utveckling mellan 1907 och 1990. Blandningarnas enskilda karaktärer och märkets tid efter 1990 behandlas i Dunhill Tobaksblandningar, medan piporna behandlas i artikeln Dunhill (White Spot).

Disken på Duke Street och boken "My Mixture"

När butiken öppnade var uppgiften vid disken inte att sälja färdigpackade askar, utan att samtala med kunden och ta fram ett recept skräddarsytt för denne; skylten i skyltfönstret löd "Tobacco Specialist". Varje recept fick ett nummer och fördes in i en bok som kallades "My Mixture". Enligt uppgifterna kom bladen som användes i blandningen under de första åren från leverantören Tobacco Supply Syndicate samt George Dobie & Son i Paisley. Den första sprickan i detta system syntes i 1910 års katalog: tio recept ur "My Mixture" listades nu öppet för alla, och under nio av dem stod namnet på den kund som ursprungligen hade beställt receptet. Seriens mest långlivade medlem, 965, hade också ursprungligen komponerats för en enda kund före 1910. Boktraditionen fortlevde medan katalogen växte; enligt uppgift hade Duke Street-böckerna vid seklets slut samlat på sig mer än trettiosex tusen recept.

De namngivna katalogblandningarnas uppkomst (1912-1939)

Dåtidens brittiska lagstiftning höll användningen av tillsatser i blandningar betydligt snävare än på kontinenten och i Amerika; smaken måste hämtas ur själva karaktären hos orientalisk tobak och Virginia-bladet. De processer som gjorde detta möjligt – pressning, rostning och lagring – kunde dock inte utföras vid disken utan endast i verkstaden. Firman lanserade sina första färdiga "namngivna" blandningar 1912: Royal Yacht, Cuba och Durbar. Enligt kataloguppgifterna växte listan under första världskrigets år med Ye Olde Signe (1915) och Harmony (1917); för trupperna vid fronten tillverkades de tillfälliga blandningarna Campaign Plug och Campaign Mixture, tillsammans med en enkel pipa som bar samma namn. På 1920-talet tillkom Standard Mixture, som lanserades i tre olika latakiastyrkor, samt Three Year Matured och Prince of Wales, och 1928 tillkom även London Mixture. Namnet Prince of Wales var en tacksamhetsgest gentemot Prinsen av Wales, Edward, som 1921 gav firman det kungliga hovleverantörsbrevet. 1936 tillkom Throgmorton och Old Colonial; Throgmorton fick sitt namn efter firmans andra Londonbutik, som drevs mellan 1923 och 1946. I slutet av samma årtionde, när tillgångarna från tobakshandlaren Savory köptes upp, tillkom även Baby's Bottom och Savory's Mixture i listan. Under denna period gjorde listan bara en sak: den växte. Från 1912 fram till andra världskriget lanserades ingen enda ny namngiven blandning.

Utgallring efter kriget och den sista expansionen

Krympningen tog sin början efter kriget. Harmony, Throgmorton och Old Colonial föll bort i slutet av 1940-talet, Super i början av 1950-talet. I gengäld introducerades tre nya blandningar 1951 – Aperitif, Early Morning Pipe och Nightcap – och de två sistnämnda blev bland märkets mest kända namn. I slutet av 1950-talet tillkom Flake, en pressad Virginia, och 1963 lades Rough Cut Virginia till katalogen. På 1960-talet gallrades Prince of Wales, Savory's Mixture och Three Year Matured bort; att Cuba, som blandades med cigarrblad, försvann under samma årtionde brukar kopplas till det amerikanska embargot mot Kuba. Slutet av 1960-talet och 1970-talet innebar en tillfällig utvidgning med namn som Elizabethan, Golden Label, Golden Hours och Virginia Ready Rubbed; i den utgallring som pågick från slutet av 1970-talet in på 1980-talet försvann en rad namn, däribland Aperitif, Durbar och Ye Olde Signe.

Blad, ägarskap och 1981

Förändringen på råbladssidan hade stor betydelse för katalogens krympning. Att de orientaliska bladen från och med 1960-talet började säljas i bulk utan hänsyn till ursprungsregion gjorde det allt svårare att upprätthålla recept som byggde på enskilda underarter. Att den syrisk-baserade latakian gradvis ersattes av blad odlade på Cypern räknas också till de förändringar som permanent förändrade de brittiska blandningarnas smak. Under tiden hade firmans ägarstruktur förändrats: 1967 tog Rothmans International över mer än hälften av aktierna. Enligt uppgift övergick 1981 huvuddelen av tobaksblandningsverksamheten, tillsammans med de namngivna blandningarna – 965 inräknat – till samma koncerns tillverkare Murray, Sons & Co. i Belfast. I denna anrika anläggning, vars historia sträcker sig till 1810, förkortades lagringstiderna och en del av de komplicerade recepten togs ur produktion; den historia som inletts bakom en disk 1907 fick därmed sitt första kapitel avslutat.