Dura Pipes (Dura Semjaniv)

Dura Pipes är namnet på den verkstad som den svenske pipmakaren Dura Semjaniv (d. 2008) ensam drev i södra Sverige. Semjaniv kom till hantverket inte från en pipverkstad utan bakifrån tobaksdisken: medan han drev en tobaksaffär i Malmö lärde han sig laga kunders pipor, och därifrån gick han vidare till att göra sina egna. Hans begränsade årsproduktion och formspråk, troget klassiska mått, gjorde hans namn känt framför allt i samlarkretsar; hans pipor bär stämpeln "Dura Sweden".

Från reparationsdisk till pipmakeri

I Malmö fanns en anrik tobaksaffär, Pip-Larsson, öppnad 1905; Semjaniv köpte den 1985. Han tog också över den reparationstjänst som butikens tidigare ägare Olle Jonsson skött, skaffade de nödvändiga verktygen och lärde sig hantverket av Jonsson. Några år med reparationer ledde honom till att göra sina egna pipor. Genom en kunds tips nådde han mästaren Arne Ljung, verksam i stadsdelen Limhamn i Malmö; Ljung var vid det laget över åttio år, och Semjaniv fick av honom både block av ljunghedsrot (briar) och grunderna i yrket. Den närhet som uppstod mellan de två pipmakarna resulterade i att verktygen i Ljungs verkstad, tillsammans med fem pärmar fyllda med klassiska formritningar, gick över till Semjaniv efter Ljungs bortgång; enligt uppgift hade dessa ritningar en tydlig tyngdpunkt på bulldogfamiljen.

Stämpel, material och stil

Piporna bär alltid samma text i stämpeln: "Dura Sweden" och ett tvåsiffrigt år. Stämpelns utformning visar tre perioder: först en rund stämpel, sedan en stämpel i rak rad, och kring 2004, med en särskild stämplingsmaskin som anskaffades då, lades Sveriges tre kronor till under den raka raden. Det uppges att denna maskin köptes av den danske mästaren Tom Eltang och att trycket kunde justeras på djupet, vilket gjorde att stämpeln inte suddades ut vid senare polering. Att stämpeln sitter jämnt på briarens hårda, mestadels runda yta är en känd svårighet inom pipmakeri.

Semjaniv använde ofta andra material i skaft och munstycke; bambu, buxbom och horn kom först. Eftersom det blev svårare att hitta bambu av tillräcklig kvalitet på 2000-talet hade han samlat ett lager som räckte i flera år. Enligt uppgift färdigställde han cirka sjuttiofem pipor om året, och en betydande del av hans arbeten gick till länder som Tyskland, Österrike, Italien, Japan och USA. Hans stil räknas som en linje som inte bryter med klassiska mått, men som samtidigt inte tvekar att gå utanför de vanliga formerna.

Arlöv, Lund och verkstadens slut

Semjaniv sålde butiken 1995; eftersom den nya ägaren inte fortsatte med tobaksförsäljning blev Pip-Larsson en presentbutik. Han flyttade verkstaden till sitt hem i Arlöv och använde ett litet rum, i storlek som en källare, som verkstad. När han 2003 flyttade med sin familj till Lund tog en rymlig del av uthuset över rummets funktion. Vid den tiden fanns det ett femtal pipmakare verksamma i Sverige, och två av dem arbetade i Lund, på gångavstånd från varandra: Semjaniv och Bengt Carlson.

Enligt uppgift var Semjaniv också en av grundarna av Svenska Pipklubben. Han gick bort den 19 januari 2008. Eftersom verkstaden lades ner tillsammans med honom omtalas namnet Dura i dag endast genom de exemplar som cirkulerar i andrahandshandeln.