Erdoğan Ege

Erdoğan Ege är en av de turkiska pipskärare som arbetar med block av merskum; hans namn förekommer, både i hans egen signatur och i internationella register, utan turkiska bokstäver som "Erdogan Ege". Enligt uppgifterna inledde han sin bana som lärling 1967, vid tretton års ålder, och koncentrerade sig på porträtt och djurmotiv. Han har verkat i Eskişehir; hans födelseår och födelseort framgår inte av källorna.

Lärlingstid och ett parallellt yrke

Enligt uppgifterna inledde Ege 1967 en femårig lärlingstid hos Raşit Aktaş. Denna tidsperiod stämmer väl med den etablerade inlärningsordningen inom Eskişehirs merskumsskärning: stenen är mjuk när den kommer upp ur jorden och blir hård och skör när den torkar; det tar handen åratal att vänja sig vid denna föränderlighet. Att lärlingstiden till stor del ägnas åt förarbeten som grovtillhuggning, borrning och putsning är också sedvänja i trakten.

Något som sticker ut i Eges biografi är att skärandet under lång tid inte var hans enda försörjning. Källorna anger att han arbetade på ett universitetssjukhus i Eskişehir och gick i pension därifrån 1999. Fram till detta år förblev tillverkningen en syssla vid sidan av det avlönade arbetet; det var först efter pensioneringen han övergick till heltidsproduktion. Ett sådant upplägg är inte ovanligt i trakten, eftersom huvudskärning lämpar sig väl för styckearbete.

Att skära och leverera huvuden

Under lång tid arbetade Ege inte som tillverkare av kompletta pipor utan som skärare av utsvarvade huvuden. Enligt uppgifterna levererade han genom åren huvuden till flera olika verkstäder; monteringen av munstycket (skaftet), slipningen och vaxpoleringen slutfördes av andra händer. Denna arbetsfördelning är regel snarare än undantag i Eskişehir: skäraren, montören och exportören är för det mesta olika personer, och namnet på asken är oftast inte samma som namnet på den som skar stenen.

Av denna anledning låter sig Eges arbeten inte enkelt vägas med den västerländska artisanpipans måttstockar. Där bedöms hantverksskicklighet utifrån en hel pipa som kommit ur en enda hand; här är måttstocken själva huvudet. Att hans namn ändå finns dokumenterat är i sig ovanligt, med tanke på ett produktionsnätverk där de flesta mästare förblir anonyma.

Motiv och tiden efter 1999

I de pipor som cirkulerar under hans signatur ligger tyngdpunkten på figurativ skärning: porträtthuvuden, historiska och mytologiska typer, djurfigurer. I källorna nämns motiv som Bacchus, ett hornprytt vikingahuvud, Tutankhamun, Einstein och Zeus. Porträttarbetet anges som huvudskälet till att hans namn omnämns.

Källorna motsäger varandra om samarbetet efter pensioneringen. I litteraturen om piptillverkares biografier anges att han från 1999 arbetat tillsammans med Salim Şener, medan uppgifter från återförsäljare anger att han från samma år arbetat heltid med Fikri Baki. I båda uppgifterna anges 1999 som årtal, och båda namnen tillhör mästare verksamma i Eskişehir-trakten; vilken uppgift som är korrekt är inte dokumenterat. Det finns inte heller någon bekräftad information om verkstadens namn, arbetsfördelningen eller samarbetets varaktighet.