GBD:s serienamn och kvalitetsnivåer

GBD:s serienamn är de linjenamn som präglas på skaftet på märkets pipor. När samlare identifierar en GBD tittar de först på detta namn, sedan på formnumret. Märket, som föddes ur kompanjonskapet mellan Ganneval, Bondier och Donninger, använde under sin livstid fler än hundra serienamn; för de flesta av dem finns varken en fullständig produktionslogg eller en tillförlitlig tidslista bevarad.

Källorna bakom listan

Den mest omfattande sammanställningen i ämnet är den serielista Jerry Hanna tog fram för Perardua.net, och som Pipedia med tillstånd publicerat på nytt. Hannas underlag består av tre huvuddelar: korrespondens som cirkulerade i nyhetsgruppen alt.smokers.pipes under 1990-talet, Herb Wilczaks och Tom Colwells referensbok Who Made That Pipe? från 1997, samt Oppenheimer GBD-kataloger från 1970-talet och tidigt 1980-tal som han senare kom över. Sammanställaren skriver uttryckligen att förteckningen är ofullständig; för många linjer är i dag endast namnet känt, inte ytbeskrivningen.

Första kvalitet, andra kvalitet och privata etiketter

Linjerna delas grovt in i tre grupper. De som bär GBD-stämpeln räknas som första kvalitet, medan de som säljs enbart under serienamnet utan märkeslogotyp räknas som andra kvalitet. Den tredje gruppen samlas i katalogerna under rubriken "private brand": huvudet kommer från GBD:s bänk, men stämpeln bär namnet på den tobaksaffär eller butikskedja som beställt piporna. Denna uppdelning är inte så fast som den kan verka. Samma linje kan i olika års kataloger ibland listas med logotyp, ibland utan; serienamnet ensamt kan därför inte anses ange nivån, som inte kan fastställas utan att man vet tillverkningsåret.

Nivåer och erkända linjer

Ingen officiell kvalitetsskala för GBD är känd. Den ordning som finns tillgänglig är en lista som en samlare tagit fram genom att jämföra katalogerna 1976–1980; högst upp återfinns här Pedigree, Straight Grain, Prodigy och Bronze Velvet, direkt därunder Virgin, Varichrome, Prestige, Jubilee och New Era. Virgin förknippas under många år med den enda GBD-kvalitet som tillverkades utan fyllmedel i briaren. I Prestige och det djupt sandblästrade Prehistoric föredrogs munstycken av Perspex, i det förra svart, i det senare genomskinligt och glasliknande. I märkets dokument avser ordet Perspex munstycksmaterialet akryl. Centurys lanseringsdatum går isär i källorna: en uppgift anger 1950, en annan 1960- eller 1970-talet. Xtra uppges inte ha tillverkats efter 1930-talet, medan Seventy-Six ska ha lanserats 1976 för USA:s tvåhundraårsjubileum.

Ytnamn, storlekskoder och datering

I katalogspråket är "take off" namnet på en tvåtonig färgningsmetod: färgen mörknar ådringens mjuka struktur, den hårda ådringen förblir ljus, och kontrasten dem emellan framträder på så sätt tydligare. Granitan är namnet på en yta som blir stenig efter att den, efter sandblästring, delvis slipats ned, medan Tapestry och Fantasy är namn på geometriska partier som maskerats och lämnats släta före sandblästringen. Dessa teknikers allmänna ram behandlas i artikeln ytbehandlingar. Linjerna Iringa, Jenga, Kibo och Nusi tillverkades inte av briar utan av afrikansk skumsten; katalogen från 1976 anger att dessa bearbetades i Tanganyika. Regionens sepiolitfyndigheter, särskilt Amboseli-bäckenet, förekommer i gruvdokument; en del av namnen kommer också från geografin där: Iringa är en stad i södra Tanzania, medan Kibo är den högsta konen på Kilimanjaro. Icke-standardiserade, stora storlekar särskildes, från mindre till större, med koderna Conquest, Collector och Colossus. Vid datering ger även emblemet på munstycket vägledning: att ett metallinlagt emblem ersätts av en målad stämpel pekar mot tillverkning efter samgåendet med Comoy's of London.