Ian Fisher

Ian Fisher (f. 1965) är en amerikansk handgjord pipmästare, verksam i New York, som bedriver journalistik parallellt med piptillverkning. Att han kom in i hantverket i nästan femtioårsåldern, utan att lämna skrivandet, gör honom annorlunda än de flesta mästare i hans generation. Piporna han tillverkar stämplas med hans efternamn.

Den journalistiska banan

Fisher tog examen från Boston University 1987 och började sin journalistiska bana på The Lowell Sun i Massachusetts. 1990 kom han till The New York Times, gick över till reportagearbete 1992 och arbetade totalt cirka tjugosju år på tidningen. En stor del av denna tid gick åt till att leda utlandsbyråer: Östafrika med bas i Nairobi 1998–2001, Östeuropa och Balkan 2001–2004, samt Rom 2004–2008. Eftersom många av hans stationeringsområden snabbt förvandlades till konfliktzoner utökades hans reportagearbete till att även innefatta krigsjournalistik. Han lämnade tidningen 2017; hans period på Bloomberg, som inleddes året därpå, varade till 2024, och 2026 återvände han till Times.

Relationen till pipan

Fisher rökte först cigaretter, och cigarr under sina år i Afrika, innan han i trettioårsåldern övergick till pipa, som han beskrev som en vana som hjälpte honom att samla sig under fältförhållanden. Under lång tid nöjde han sig med billiga fabrikspipor från tobaksaffärernas korgar. Enligt uppgift bytte han denna vana när han under Irakkriget hittade en oanvänd Dunhill hos en skrothandlare i Bagdad; skillnaden mellan den pipan och dem han dittills använt räknas som starten på hans intresse för själva tillverkningen.

Enligt uppgifterna gjorde han sin första pipa 2016 från ett hobbykit signerat Mark Tinsky. När han lämnade tidningen fick han mer tid att ägna åt saken: han utbildade sig själv genom att följa guider om piptillverkning i hemmaskala, steg-för-steg-videor och forum för pipmakare, och utökade successivt sin bänkutrustning. Under en tid hade sysslan inget vinstsyfte; förfrågningar om köp från omgivningen väckte sedan tanken att låta andra bedöma arbetet.

Därefter sökte han direkt utbildning. Enligt uppgift arbetade han i Grant Batsons verkstad i Indiana, där han lärde sig freehand-skulptering och olika tillverkningssteg, och deltog senare i lektioner hos J. Alan-pipans mästare Jeff Gracik. Genom dessa två namn räknas han vara kopplad till den undervisningslinje som via Sixten Ivarsson och Poul Rasmussen leder vidare till Tom Eltang och Teddy Knudsen — det vill säga den amerikanska förgreningen av den danska skolans tradition.

Stil och material

Hans huvudmaterial är briar och ebonit; att han utgår från hårdgummi till munstycket är ett typiskt val inom den tradition han tillhör. I designen undviker han det pråligt utsmyckade; han lyfter fram balanserade proportioner och en enkelhet som ligger bra i handen. Samtidigt förekommer förlängningar av skaft i bambu, ringar samt accenter av horn, fossilt elfenben eller exotiskt hårdträ ofta i hans produktion; han har uppgett att han använder dessa både för att utmana sig själv och för köparnas smak. I ytbehandlingen ger han både blankpolering och sandblästring.

Det som verkligen ger hans stil dess riktning är den skandinaviska och skandinavisk-amerikanska linjen. I hans portfölj finns både de kända formerna från denna tradition och mer sällan bearbetade exempel: den kvartsböjda egg, strawberry, samt vid sidan av Arne Jacobsen även Ib Lorans Pearl och Gert Holbeks Polonius. Italienska pipor, särskilt arbeten av Paolo Becker och hans son Federico, nämns bland namnen som fångade hans intresse tidigt; Gian Maria Gamboni, som han lärde känna under sin tid i Rom, är ett annat namn från den perioden. De engelska klassikerna dyker också då och då upp i hans repertoar.

Även om hans produktion förblir i butiksskala har hans pipor nått en stadig krets av köpare i USA. Enligt uppgift blev han 2024 ombedd att göra årets pipa för Sherlock Holmes Pipe Club of Boston. Fisher fortsätter idag att dela sin tid mellan verkstaden och journalistiken.