J. Rinaldi Pipes

J. Rinaldi Pipes är namnet på den enmansdrivna pipverkstad som den amerikanske fotografen Jon Rinaldi drev i Sonoita i södra Arizona. Verkstaden fortsatte inte någon djupt rotad tillverkningstradition, utan var resultatet av ett hantverksintresse förvärvat i mogen ålder, och den var totalt verksam i bara några år. Varken grundnings- eller nedläggningsår finns dokumenterat i någon oberoende källa; märket förknippas därför mer med sina arbetens karaktär än med en exakt tidslinje.

Från fotografi till pipa

Rinaldis huvudsakliga yrke är fotografi. Enligt uppgifter har hans arbeten publicerats i ett stort antal tidskrifter, och han var själv under lång tid engagerad i de fotoworkshops som tidskriften Arizona Highways anordnade över hela delstaten. Han började skulptera pipor utifrån denna visuella erfarenhet, utan utbildning hos någon mästare; han utvecklade sin teknik på egen hand genom publikationer och den kunskap som hantverkskretsen delade.

Verkstaden gick aldrig över till serietillverkning. Den årliga produktionen förblev begränsad till det antal en enda person kunde tillverka; märket blev därför känt inte genom ett brett distributionsnät utan genom enskilt hanterade delar. Denna skala är typisk för de oberoende verkstäder som blivit fler i Amerika från 2000-talet.

Material- och formsyn

I produktionen användes huvudsakligen italiensk briar; mer sällan bearbetades även stockar med ursprung i Algeriet och Grekland. I verkstadens presentationstexter anges att briaren från varje region bär sin egen karaktär och att den befintliga stocken också har en röst i formbeslutet. Denna hållning är motsatsen till vanan att först bestämma formen och sedan anpassa träet till den, och det är ett vanligt arbetssätt i enmansverkstäder.

Munstyckena skars för hand; som material användes ebonit, akryl och gamla lagerbestånd av bakelitstav. Skillnaderna i hållbarhet och bearbetning mellan dessa tre material behandlas i artikeln munstycksmaterial.

Produktutbudet samlades kring personliga tolkningar av traditionella former. I uppgifterna syns brandy, apple, chimney, egg, pot och yacht/zulu-former, samt exempel ur Canadian-familjen, böjda freehand-delar och böjda tolkningar av Rhodesian. På ytbehandlingen tillämpades både blank polering och sandblästring; verkstadens preferens gick mot en mjuk, jämn yta snarare än skarpkantad sandblästring.

Verkstadens slut

Rinaldi lade ner sitt pipmakeri efter några år. Skälet till och tidpunkten för nedläggningen är inte dokumenterade; det enda som är känt är att produktionen upphörde och att grundaren återvände till sina konstnärliga arbeten. I dag ägnar han sig åt pastellmåleri och fotografi och publicerar sina arbeten på en konstwebbplats som bär hans eget namn. På grund av den korta produktionsperioden är antalet J. Rinaldi-signerade pipor begränsat, och märket är en liten notis i litteraturen om amerikanska verkstadspipor.