McGrath (John Hamilton McGrath)

McGrath är den signatur som den kanadensiske hantverkaren John Hamilton McGrath slog i sina pipor. Hantverkaren, verksam i Vancouver, satte sig vid verkstaden i medelåldern och lämnade efter sig bara ett begränsat antal pipor; därför är namnet McGrath idag inte så mycket ett etablerat varumärke som en signatur man då och då stöter på i andrahandshandeln. Födelseåret anges som 1949; dödsåret skiljer sig åt mellan källorna. Stämpeln ses oftast i formen där för- och efternamn fördelas på tre rader; i register nämns även en stämpel med initialerna JHM.

Från reklam till verkstad

Hans yrkesbakgrund låg inom design: enligt registren studerade han industridesign vid Carleton University i Ottawa, och arbetade därefter i många år som grafisk formgivare och konstnärlig ledare på reklambyråer. Enligt berättelsen blev han allvarligt skadad i mitten av 1990-talet när han blev påkörd av en bil medan han cyklade på vägen; hans återhämtning tog lång tid, och under den perioden kunde han inte utöva sitt yrke. När han var på fötterna igen återvände han inte till byråarbetet. Den briarpipa han rökt i åratal, som tidigare bara varit en vana, blev nu en sysselsättning.

Han lärde sig aldrig som lärling hos någon. Han lärde sig tekniken genom försök och misstag, och genom brevväxling med personer han träffat på nätforum för pipor — forum som i slutet av 1990-talet var den huvudsakliga miljön som förband de spridda entusiasterna. Han nådde snabbt en nivå där han kunde utföra alla steg, från borrning av huvudet till slutpolering, på ett tillfredsställande sätt. McGrath tillhör därför inte en väletablerad verkstadstradition, utan är ett exempel på den generation av hantverkspipa som spreds med internet.

Verk och formsyn

Designeröga kom till uttryck i McGraths verk på två olika sätt. Å ena sidan tolkade han klassiska modeller som billiard och bulldog på nytt med rena proportioner; å andra sidan skapade han unika, formfria freehand-design i enstaka exemplar. I exemplar som förekommer i andrahandsregister framträder detaljer som flammönstrade huvuden, bakåtlutade mynningskanter och tunna pärlband.

I hans senare verk blev munstycket i sig ett dekorativt fält: han lyfte fram sammanfogningen mellan skaft och munstycke genom att lägga in intarsior av briar i kontrasterande ton eller mammutben. Utöver pipor tillverkade han också egna designade tampers. Enligt registren bidrog han vid ett enda tillfälle till omslagsillustrationen för en tidskrift om pipa och tobak; detta bidrag har inte kunnat bekräftas från en oberoende källa.

En kort period

Hans år vid verkstaden var pressade mellan slutet av 1990-talet och mitten av 2000-talet, inte ens tio år. Enligt berättelsen var det som avslutade denna period inte bristande intresse utan ekonomiska hänsyn: för McGrath, som ensam uppfostrade sina tvillingar, räckte inte inkomsten från piporna för att täcka utgifterna, så han stängde verkstaden och återgick till ett avlönat arbete. Enligt samma berättelse funderade han en gång på att återvända, men önskan kunde inte förverkligas eftersom den sammanföll med en period av ekonomisk nedgång. Dessa detaljer bygger på en enda källa och har inte bekräftats någon annanstans.

Att produktionen var så kortvarig är också huvudorsaken till att signaturen idag ses sällan. Källorna stämmer inte överens om hantverkarens dödsår: Pipedia anger 2016, medan vissa andrahandsregister nämner 2013; vilket som är korrekt är osäkert. Namnet omtalas som ett lokalt exempel på den globala vågen av oberoende briarhantverk bland kanadensiska självständiga hantverkare.