Pamplin: Virginias lerpipsby

Pamplin är det gemensamma namnet på en by i Appomattox County i delstaten Virginia och den lerpipstillverkning som bedrevs där. Det är inte namnet på en enskild mästare eller ett kommersiellt märke, utan på en tillverkningstradition som sträcker sig över två århundraden: miljontals lerpipor formades här, först i hemmen och sedan i en fabrik i utkanten av byn. Inom amerikansk arkeologi används namnet Pamplin också som ett kriterium för att datera pipfragment som hittas vid utgrävningar.

Från hemmaproduktion till fabrik

Enligt uppgift går pipmakeriet i trakten tillbaka ända till 1740-talet, då de första europeiska nybyggarna kom dit. Denna verksamhet, som under lång tid bedrevs som en hemindustri, var en småskalig syssla som till stor del utfördes av kvinnor: den trakthörande djupröda leran formades för hand eller med enkla former och brändes i ugnar som anlades nära hemmen. Det utmärkande med denna produktion var råvaran. Eftersom man använde den lokala röda leran i stället för den vita kaolinlera som förekom i engelska pipor känns Pamplin-pipor igen vid första anblicken.

Skalan förändrades omkring 1879, då en pipfabrik började drivas i byns utkant. Grundaren av anläggningen anges i källorna vara E. H. Merrill Co., med säte i Akron i delstaten Ohio. Anläggningen var utrustad med fotdrivna pressmaskiner med utbytbara metallformar, vilket gjorde att de former som hemtillverkarna gjorde en och en kunde produceras i serie. Fabriken och hemtillverkarna delade vissa formar, men var och en av parterna hade också egna, säregna former.

Uppgång och avveckling

Verksamheten bytte ägare flera gånger under årens lopp och gick under olika namn; i källorna påträffas namnen Merrill and Ford, Akron Smoking Pipe Company och Pamplin Smoking Pipe and Manufacturing Company. Produkterna packades i fat och skickades till alla delar av landet, ibland även utomlands. Anläggningen, som en period ansågs vara USA:s största tillverkare av lerpipor, uppges vid 1935 ha producerat en miljon pipor i månaden.

Lerpipindustrin nådde sin höjdpunkt omkring 1919 och började därefter gå tillbaka i takt med att cigaretten fick allt större spridning. Verksamheten såldes på auktion 1938; de nya ägarna inriktade sig på present- och paradpipor och försökte även sälja de lokala hemtillverkarnas produkter i detaljhandeln, men lyckades inte hitta en varaktig lösning. Företaget avvecklades 1952.

Kvarlämnat avtryck

Det omkring en hektar stora område som fortfarande står kvar, med sin fabriksbyggnad i trästomme, den nedslitna tegelugnen och den rasade skorstenen, fördes 1980 in både i Virginias register över historiska platser och i USA:s nationella register över historiska platser. Enligt registermyndigheten är området idag inrättat som museum.

Pamplin-pipor har typiskt sett ett relativt stort huvud och kort skaft; på skaftet fästes dessutom en lång rörstav av vass. I Henry och Jean Hamiltons studie, publicerad 1972, undersöktes tusentals pipor insamlade från trakten, och över trettio separata former kunde urskiljas. Denna klassificering är fortfarande en referens man använder för att fastställa vilken period fragment som hittas på amerikanska utgrävningsplatser tillhör. Pamplin räknas därmed, tillsammans med andra amerikanska anläggningar som tillverkade billiga vardagspipor, till exempel Missouri Meerschaum, som en av de dokumenterade länkarna i landets piphistoria.