Pipas de Cochera

Pipas de Cochera är namnet den mexikanske ingenjören Roberto González González gav sina egentillverkade pipor; det betyder på spanska "garagepipor". Bakom namnet finns varken ett märke eller en verkstad: det betecknar en amatörsysselsättning som blev synlig på en personlig webbsida i början av 2000-talet. Anledningen till att det fortfarande nämns i pipokretsar idag är inte piporna själva utan de tillverkningsanteckningar som publicerades på den sidan. Eftersom de skrevs under en period då spanskspråkiga källor om pipotillverkning knappt fanns i Latinamerika, har anteckningarna räknats som en förstahandskälla för entusiaster i regionen.

Det som är känt om González levnadsbana bygger på hans egen berättelse; ingen oberoende dokumentation finns. Enligt den är han född 1957, kom till världen i Mexico City, studerade elektronikteknik och arbetade inom sitt yrke först i Ciudad Juárez och sedan i elektronikindustrin i Guadalajara. Han vände sig till pipan i vuxen ålder, efter en lång period som cigarettrökare; i takt med att samlingen växte gled intresset från att röka till att tillverka.

Att börja med satser

Utgångspunkten för sysselsättningen är den färdiga piposatsen. I dessa satser, som säljs av tillverkare som American Smoking Pipe Co., finns en briarklump där huvud, luftkanal och tenonhål förborrats så att de möts, tillsammans med ett förformat munstyckesämne anpassat till den; det som återstår för köparen är att forma och slipa. Enligt företagets egen presentation innehåller satserna antingen ebauchon- eller platåbriar; platåklumpar skiljer sig genom sin barkklädda ovansida och renare ådring. De första satserna González skaffade var av typen platå.

Enligt hans egen berättelse började verkstaden med ett enda verktyg, ett roterande handverktyg, och växte sedan efter behov: en borrpress och ett verktyg för att dra tenon för att kunna borra hålen själv, disk- och bandslip för att ersätta handslipning, och slutligen en liten svarv för munstyckesarbetet. När uppsättningen var komplett uppger han att han slutade använda färdiga satser och gick över till att börja direkt från klumpen. Denna utveckling är vanlig hos dem som går in i pipotillverkning som amatörer.

Munstycksarbetet

Det ämne anteckningarna ägnar mest utrymme åt är munstycket (stem). González skriver att han en tid fortsatte använda formgjutna, färdiga ämnen, men att ämnet inte behöll sin ursprungliga form utan ofta drogs om i svarven och ibland fick hela formen ändrad. I anteckningar som återges i Círculo de la Pipa Méxicos publikationer förespråkar han i stället att bearbeta vulkanitstav och göra munstycket från grunden; de skäl han anger är friare formgivning, ett mer homogent material och längre livslängd. Enligt en vanlig uppfattning bland pipmakare saknar vulkanit som tillverkas i stavform under högt tryck de luftfickor som kan uppstå i formgjutna munstycken under slipningen och som kan förstöra arbetet. Priset för detta är arbete: att dra ett munstycke för hand tar, enligt uppgift, nästan lika lång tid som att färdigställa en hel pipa från början till slut. Anledningen till att vulkanit föredras bland munstycksmaterial är att det känns mjukt mot tänderna.

Pipokretsen i Mexiko

Pipas de Cochera-sidan sammanfaller med den period då en organiserad pipokrets bildades i Mexiko. Enligt uppgift grundades Círculo de la Pipa México år 2000 i Mexico City, registrerades några år senare hos den internationella kommittén för pipklubbar (CIPC), och lade ner sin verksamhet 2015. Det González skrev spreds i denna krets, och har bevarats genom att återges i klubbens publikationer och på andra webbplatser efter att hans egen sida stängdes ner. Om han fortsatt med sin sysselsättning är okänt.