R. Quagliata Pipes

R. Quagliata Pipes är namnet på en liten briarpipbänk med säte i Phoenix, Arizona, driven på egen hand av Ryan Quagliata. De samlade uppgifterna om märket är från slutet av 2000-talet; grundandeåret är inte dokumenterat. Namnet förknippas inte med serietillverkning utan med ett begränsat antal handformade stycken.

Verkstadens omgivning

Quagliatas namn blev känt under en period då den amerikanska scenen för handgjorda pipor växte med en bred amatörbas. Under den här perioden gick vägen till en egen bänk sällan via en skola, utan oftare genom informella relationer som byggdes upp kring materialleverantörer och tobaksaffärer. I Phoenix var denna adress Pipe Makers Emporium, som drevs av Paul Hildebrand: en verkstad som både sålde det material som krävs för briar- och munstycksarbete, och som då och då höll i kurser. Enligt Quagliatas egen berättelse hade han inte råd med kursavgiften, utan fick i stället lära sig genom att ta på sig reparationer i verkstaden; det var här han skaffade sig praktisk kunskap om pipans konstruktion och användningen av verktyg. Ett sådant byte var en vanlig inlärningsform under den amerikanska handgjorda pipscenens tillväxt på 2000-talet, se artikeln den amerikanska scenen för handgjorda pipor.

Enligt egen utsago var hans tidigare sysselsättningar innan han kom till pipmakeriet skåpsnickeri, spånskärande tillverkning och juveleraryrket; detta förflutna saknar oberoende bekräftelse. Att alla tre kräver måttnoggrannhet och ytbehandling nämns som en fördel som underlättade övergången till bänken. Hans första stycke bestod helt enkelt av en förborrad kuts köpt av en tobakshandlare, sammansatt med ett färdigt munstycke av vulkanit.

Tillverkningssyn

Verkstadens utmärkande val är att munstycket, i stället för att köpas färdigt, tillverkas vid bänken tillsammans med briar-huvudet. För detta har stavmaterial av ebonit och Cumberland använts, och kopplingen mellan huvud och munstycke har lösts med en tenon av delrin. Under samma år blev handformning av munstycket för de flesta oberoende amerikanska verkstäder ett mått på skicklighet. Varumärkesstämpeln har applicerats med lasergravyr i stället för stålstämpel; som skäl anges i uppgifterna att stämpeln blir varaktig och ser ren ut. Bland namn han sett som skicklighetsmått nämner han Jody Davis från verkstaden J. Davis Pipes samt Jeff Gracik från verkstaden J. Alan Pipes.

Kändisskap och det som följde

R. Quagliata Pipes har aldrig etablerat sig i något brett distributionsnät, utan produktionen har riktats direkt till köpare och en snäv krets. Uppgifterna om märket upphör i slutet av 2000-talet, och det finns ingen tillförlitlig information om perioden därefter. Därför förblir frågan om verkstadens verksamhet fortsätter öppen.