Register över ryska pipmärken

Register över ryska pipmärken samlar i alfabetisk ordning pipnamn som tillverkats i Ryssland eller som registrerats som rysktillverkade. Pipmakeriet i landet bygger i stor utsträckning inte på fabrikstillverkning utan på små verkstäder kring ett fåtal mästare; Sankt Petersburg räknas som nätverkets centrum, och mästare-lärling-relationen har varit avgörande mellan generationerna. Posterna nedan sammanfattar endast dokumenterade fakta, och där källorna tiger anges detta uttryckligen.

Märken

• Boris Starkov — I registren finns endast varumärkesnamnet och en bildsamling av hans pipor. Uppgifter om mästarens verksamhetsperiod, verkstad eller tillverkningsmetod är inte dokumenterade.

• Fyodorov — I registren förekommer endast namnet; ingen information om märkets mästare, plats eller period finns.

• Grigoriev — Andrej Grigorievs (f. 1982) pipmakeri i Sankt Petersburg började 2004 som hobby vid sidan av ett ingenjörsyrke. Den avgörande vändpunkten kom två år senare genom bekantskapen med Viktor Jasjtylov, känd för sina pipor av hög klass; från 2010 arbetar han som lärling i mästarens verkstad och tar till sig dennes metoder och formspråk. Hans egensignerade pipor uppstår efter denna lärlingstid.

• Java — Java är ett pipmärke tillverkat för det likabenämnda tobaksbolaget som i Ryssland kallas Java; det är alltså mer ett namn knutet till tobaksindustrin än till en mästarverkstad. Bolagets ursprung går tillbaka till en tobaksfabrik grundad i Moskva 1856. Pipproduktionen har under en period avbrutits. Pipedias uppgift att bolaget efter 1894 kallades den ryska grenen av British American Tobacco är inkonsekvent: BAT grundades 1902 och tog kontrollerande andel i Java-fabriken 1991.

• Kharlamov — Aleksej Charlamov (Kharlamov) är känd som segraren i Rysslands första pipmakartävling. Charlamov, som även är skulptör och träsnidare, tillverkar förutom traditionella former även freehand-former. Hans rikt utsirade pipor med motiv som krokodil, leguan, pangolin och bambu har endast gjorts på beställning.

• Kiselyov — Utöver varumärkesnamnet finns ingen dokumenterad detalj.

• Looshin — Märket bär den ryske mästaren Jevgenij Lusjins (Евгений Лушин) signatur. Källorna innehåller inga uppgifter om mästarens verksamhetsperiod, verkstad eller tillverkningsfilosofi; kvar finns bara bilder av hans pipor och namnet.

• Mr. Pipes — Mr. Pipes är varumärket för den ryske mästaren Michail (Misja) Revjagin. Mästarens namn blev känt i pipkretsar först genom en arbetsvideo som spreds på internet, sedan i forum där piptillverkare samlas. Källorna saknar information om hans utbildning och verkstadens bakgrund; hans pipors hantverk omtalas däremot med beröm.

• PS Studio — P. S. Studios pipor formges under signaturen Vladimir Gretjuchin; tillverkningen utförs av två mästare som arbetar under hans överinseende. I verkstaden i Sankt Petersburg började Gretjuchin med pipmakeri på 1970-talet, en tid då briar var svårt att få tag på, genom att arbeta med andra träslag, och räknades snart bland landets ledande mästare. Piporna skärs för hand och avslutas antingen släta eller blästrade; munstyckena skärs ur stång och kompletteras med fina dekorationsdelar av horn, buxbom eller svart palmträ. På en del exemplar förekommer akrylringar med hornutseende och handskurna vulkanitmunstycken.

• Sergey Cherepanov — Sergej Tjerepanov började med pipmakeri i relativt sen ålder och lärde sig yrket genom att dela erfarenheter med Michail Revjagin och Viktor Jasjtylov. I sin egen verkstad utanför staden tillverkar han cirka hundra pipor om året och visar en böjelse för friformer. Som material använder han Mimmo- och Mino-briar, mer sällan Jaume Houm-briar; till munstycken används tysk och japansk eboni. I sitt eget rökande föredrar han pipor i litet format som ligger bekvämt i handen samt ren Virginia-tobak.

• Shaydullin — Fidel Sjajdullins måttstock är den inre konstruktionen: en piprensare ska kunna föras hela vägen från munstyckets spets till botten av kammaren utan att pipan tas isär. Utöver grekisk och algerisk briar tycker han om att arbeta med morta (bog oak); till munstycken används tyskt och japanskt vulkanit samt cumberland. Enligt egen uppgift är pipmakeriet för honom inte en försörjning utan en seriöst bedriven sysselsättning, och han har hittills tillverkat omkring 250 pipor.