Sturgill

Sturgill är namnet på den småskaliga piptillverkning som träsnidaren Ken Sturgill från Ohio bedrev under ett decennium. Märket förknippas mer med en enskild hantverkare än med en verkstad; produktionen nådde aldrig seriemässig skala utan förblev en gren av Sturgills bredare träarbete.

Från hantverk till pipa

Träsnideri hade varit en sysselsättning för Sturgill sedan ungdomen; 1979 anges som det år då detta intresse gick från amatörnivå till en regelbunden verksamhet. Hans första allvarliga ämne var briarpipan (ljunghuvud). Enligt uppgifter kom han hem med första pris från en av tre tävlingar i sin region, och han drev under samma period en pip- och tobaksaffär, vilket gav honom nära insyn i både verkstads- och skyltfönstersidan av hantverket. En amerikansk förteckning över pipmakare från 2003 nämner namnet Sturgill tillsammans med Middletown, Ohio; detta är den enda oberoende dokumentation som bekräftar var tillverkningen ägde rum.

Sturgills arbetssätt ligger nära den amerikanska traditionen med enskilda snidare som formar briar-stocken med handverktyg. Denna tradition omfattar många namn som under samma år arbetade oberoende i olika delar av landet; namn som Lester C. Garlow, som idag bara kan följas genom arkivmaterial, är en del av denna länk. Frågan om huruvida produktionen i sådana verkstäder skedde för hand eller med maskin är också omtvistad; ämnet behandlas i detalj i artikeln debatten om handgjort och maskintillverkat.

Avvecklingen av piptillverkningen

Avskedet från pipan var inget plötsligt beslut, utan resultatet av att intresset flyttade till andra grenar. Först stängdes affären, och när slutet av 1980-talet nåddes lades även piptillverkningen ned. Under den följande perioden förknippas Sturgills namn inte längre med briar utan med en mycket bredare träreportoar: numrerade och signerade samlar-tomtefigurer, promenadkäppar, fågelholkar och fågelmatare. Prövningar med motorsåg och elverktyg för snideri hör också till dessa år; hans egentliga expertis var dock ansiktsmotiv snidade i trä med kniv och skulpteringsjärn.

Merparten av detta arbete skedde inte i verkstaden utan inför publik. Sturgill byggde om en husvagn till en flyttbar stockverkstad för att delta i läger anordnade av en historisk återskapningsgrupp i Ohio, och han höll i denna miljö uppvisningar och kurser. Snideriets underhållande sida var för honom lika viktig som själva produktionen.

Nuvarande status

Eftersom antalet signerade Sturgill-briarpipor är begränsat räknas de som sällsynta föremål inom samlarkretsar. Märket omnämns snarare som en kortlivad rubrik i den amerikanska individuella piptillverkningens spretiga karta på 1980-talet, än som en produktionslinje med kontinuitet. Även om det uppges att mästaren emellanåt återvände till pipan senare i livet finns inget register som visar att detta blev regelbunden tillverkning.