Talamona

Talamona är en småskalig italiensk familjeverkstad som verkade i Oltrona di Gavirate i provinsen Varese i Lombardiet. Tillverkningen pågick i två generationer och avslutades i slutet av år 2000. Verkstaden räknas inte bland de italienska pipmakarnas stora namn; den blev snarare känd för sina anspråkslösa, vardagsanpassade briarpipor.

Verkstadens produktionslinje

Det som utmärkte Talamona var för det första att nästan hela produktionen borrades för 9 mm filter. Detta val vände sig direkt till piprökaren i Centraleuropa, där filterpipvanan var väl etablerad, och lade den tekniska grunden för att märket senare skulle få fäste i Tyskland.

Den andra egenskapen var storleken: jämfört med klassiska italienska former är de större och fylligare kropparna märkets kända ansikte. Formförrådet samlas kring familjen billiard och dess varianter; snarare än utsmyckning betonas proportioner och ytbearbetning. Tas dessa två drag tillsammans framträder en pipa med stor kammare lämpad för lång brinntid och med en tyngd som märks i handen; den ger intrycket av ett verktyg gjort för att bäras i fickan snarare än att stå i en samlarmonter. Läges­mässigt hamnar verkstaden någonstans mellan seriemässiga hus i Savinellis skala och boutique-tillverkare som Castello. I samlarkretsar och restaureringstexter förekommer namnen Romana och 1A; någon officiell katalogmotsvarighet till dessa namn har ännu inte kunnat bekräftas.

En verkstad i två generationer

Enligt uppgift kom pipmakeriet till verkstaden 1929, i händerna på snickaren Cornelio Talamona; detta namn och årtal bör tas med försiktighet eftersom det enbart förekommer i pipolitteraturen. Verkstadens huvudsakliga verksamhet förblev länge möbeltillverkning och möbelreparation, medan piptillverkningen var en bisyssla.

Det är den andra generationen som gjorde märket känt under dess nuvarande namn. Cesare Talamona började 1945, femton år gammal, arbeta vid sin fars bänk och ägnade med tiden hela sin arbetstid åt pipor. Produkterna hittade först plats i Norditaliens etablerade pipbutiker; från slutet av 1960-talet började de även regelbundet gå till Tyskland. Kundkretsen förblev liten, men blev bestående tack vare den jämna kvaliteten på hantverket.

Nedläggning och namnets byte av ägare

Verkstadens mest produktiva period var 1980-talet; under dessa år arbetade medhjälpare vid bänken, och Cesares tre barn försörjde sig en tid av familjeföretaget. Firman lades officiellt ner den 31 december 2000. Cesare fortsatte ändå att besöka verkstaden och tillverka enstaka pipor emellanåt.

Märkesnamnet övergick 2007 till Paolo Croci; enligt märkets officiella berättelse återupptogs efter 2010 en begränsad produktion som följer samma handgjorda och storvuxna filosofi. För detta senare skede saknas oberoende bekräftelse. Källorna går även isär om startåret: den officiella webbplatsen anger 1970, medan pipolitteraturen för piptillverkningen vid verkstaden tillbaka till 1929.