Teddy Knudsen

Teddy Knudsen räknas till andra generationens mästare inom den handformade danska pipan. Han har drivit sin egen verkstad sedan 1970. Genom att han tillverkar få pipor och behåller varje enskild pipa länge innan den släpps, lyfts hans arbete ofta fram som exempel på den danska skolans lågvolymgren. Hans äldre bror är Sven Knudsen, från traditionens första generation.

Från snickeri till verkstadsbänk

Han föddes den 21 september 1947 i södra delen av ön Själland. 1967 avslutade han sin snickarutbildning; från oktober samma år till oktober 1968 gjorde han militärtjänst vid en radarstation inom det danska flygvapnet. Att piporna han tillverkade under vakttid genast fick köpare blev avgörande för hans yrkesval. Efter avslutad militärtjänst gick han in i W. Ø. Larsens pipverkstad i Köpenhamn och ingick i den grupp som formgav butikens toppserier; Tonni Nielsen, som senare skulle bli känd under eget namn, räknar honom bland sina läromästare. Enligt uppgifter arbetade han därefter hos Anne Julie, och lämnade den verkstaden 1970.

Samma år anslöt han sig till broderns verksamhet i byn Tappernøje; de två bröderna inledde en gemensam produktion under namnet "Dantonian PipeWorks". Samarbetet varade inte länge, och i början av 1973 gick han sin egen väg under eget namn. Efter många år av arbete i södra Själland flyttade han sin verkstad till Aarhus.

Material och verkstadsordning

Bruyèreroten (briar) köper han av en leverantör baserad i Taggia på Italiens nordvästra kust; han går igenom stockarna på plats och väljer ut omkring tvåhundra om året. Eftersom urvalet görs redan i stockstadiet blir kasseringsandelen i verkstaden låg. De block han tar med sig får torka av sig själva på hyllorna; antalet sandblästrade färdigpipor per år ligger kring tjugo. Han använder trä från Korsika och andra medelhavskällor, importerar själv och ger överskottet till andra mästare. Den årliga produktionssiffran varierar mellan trettio och hundra beroende på källa; oavsett vilken siffra som gäller kvarstår verkstadens lilla skala.

Tillverkningsmetod

På bänken ligger alltid flera stycken i olika stadier samtidigt. Knudsen tar inte upp en pipa förrän han känner sig redo att arbeta med den, och låter styckena vila under tiden; det är känt att han haft skisser liggande i flera år innan de blivit klara. Att han använder ljus bets är en del av samma urvalsprocess: eftersom han inte behöver dölja ådringen lämnar han träet nära den färg det hade när det kom ur marken.

I sekvensen följer han principen form före borrning. Han formar kittel och kropp på sandskivan, och öppnar tobakskammaren och munstyckshålet efter detta steg; att de två hålen möts på en enda rät linje är en av de detaljer han lägger störst vikt vid. Rökkanalen borrar han med 3,5 millimeters diameter, efter att formen är färdig. Munstyckena gör han enbart av solid ebonit och ägnar minst fyra timmar åt varje munstycke; han börjar med fil och fortsätter med allt finare sandpapper, avslutar på filtskiva. När han använder dekorationsdelar av horn, silver, guld, konstbärnsten, buxbom eller olivträ fäster han dessa på eboniten och formar sedan de båda tillsammans; det är avgörande att skarven inte syns.

Stämpel och köpekrets

De pipor han bedömer bäst märker han med en separat stämpel med en örnfigur; i auktionsregister går dessa pipor under namnet "Eagle Grade". Redan från sina första yrkesår blev han eftertraktad hos tobakshandlare i Tyskland, Schweiz, USA och Japan; senare år lades även Österrike och Italien till denna lista. Att efterfrågan överstigit produktionen har lett till att många pipor fått en köpare redan innan de kommit till bänken. Att han arbetar både med raka, ådrade frihandsformer och med klassiska mått har gjort att hans namn inte förknippas med en enda formfamilj.