Tobey: en Norra Paiute-mästare som gör stenpipor i Nevada

Tobey är ett namn som inte passar in i briarvärldens vanliga märkesberättelser. Bakom det finns varken en fabrik eller en registrerad stämpel, utan en mästare med rötter i Norra Paiute-folket (Northern Paiute), bosatt i Reno-Sparks Indian Colony i Nevada: Hilman Tobey. Piporna Tobey tillverkar är inte föremål gjorda för kommersiell rökning, utan stenhuvade pipor som används i bön och ceremoni. På så sätt beskriver artikeln mindre pipsamlandet och mer en levande länk i traditionen kring de amerikanska urinvånarnas heliga pipa.

Mästaren och hur kunskapen förs vidare

Föremålen som tillverkas vid Tobeys arbetsbord är inte bundna till ett enda material: utöver sten används enligt uppgift också hårda träslag och olika mineraler. Det han tillverkar med dessa är heller inte nya designer, utan exemplar som följer ceremonipipans traditionella former. Den enda uppgift vi har om hur länge han hållit på med detta kommer från sekundärkällor som anger drygt trettio år; samma källor uppger också att mästaren har examen från Stewart Indian School i Carson City. Ingen av dessa två uppgifter har kunnat bekräftas i oberoende arkiv. På samma sätt bygger informationen om att han deltar i den årliga soldansen (Sundance) i Pine Ridge-området i South Dakota enbart på samma källor.

Material och tillverkning

I denna tradition skärs huvans kropp inte ur briar utan ur mjuka, bearbetningsbara stenarter. Vilket brott Tobey föredrar sten från namnges inte i källorna; den materialfamilj det rör sig om behandlas generellt under rubriken catlinit och besläktade stenarter. Efter att huvan grovkapats formas den med handverktyg, kanal och rökhål borras, och ytan slipas jämn. Munstycksdelen förbereds separat och passas in i huvan; att de två delarna först fogas samman under själva ceremonin beskrivs som en sedvänja som hör till traditionen som helhet, inte till enskilda mästare. I dokumentären går Tobeys beskrivning av material och verktyg hand i hand med pipans plats i bönen; pipan blir här inte ett redskap för rökning utan bönens bärare. Denna distinktion förklarar också varför den i den västerländska litteraturen spridda termen fredspipa anses missvisande.

Dokumentär och kunskapsöverföring

Tobeys namn kom in i piplitteraturen till stor del genom en kort dokumentär som spreds under de första månaderna av 2015. Nevada Stories: Pipemakers of the Great Basin, filmad med stöd av ett lärlingsanslag från Nevada Arts Councils folkkulturprogram och signerad Gabe Lopez Shaw, dokumenterar hur mästaren för vidare sina tillverkningstekniker till lärlingen Norman Zuniga; produktionen fullbordades med stöd från National Endowment for the Arts. Enligt filmens presentationstext hade Tobey vid tillfället nyligen fyllt hundra år; något dokument som styrker födelseåret finns inte bland källorna. Dokumentärens egentliga ämne är inte en enskild mästares skicklighet utan själva överföringen: kunskapen går inte från verktygsbord till verktygsbord, utan från hand till hand. Tobeys arbete representerar en mycket äldre gren, som ligger utanför den berättelse om pipmakeri i USA som annars kretsar kring briar och serieproduktion.