Whidbey Islander Pipes

Whidbey Islander Pipes är namnet på en småskalig piptillverkningsverksamhet som bedrevs i orten Langley på Whidbey Island i delstaten Washington, i nordvästra USA. Eftersom piporna tillverkades en och en vid en butiks bakre disk kom de aldrig in i något brett distributionsnät; märket har blivit känt enbart genom det begränsade antal exemplar som hamnat i samlares ägo.

Butiken och dess grundare

I centrum av verksamheten fanns en tobaks- och pipbutik som öppnade i Langley 1972 och som i register går under namnet "Virginia Tobacco and Pipe Shoppe". Travers LaRue snidade själv piporna där och sålde dem från samma plats. Butikens verksamhet upphörde 1983. Mästarens dödsår varierar mellan källorna: piplitteraturen anger 1983, medan uppgifter baserade på ett lokalt tidningsregister anger 1982.

Den totala produktionsperioden överstiger på så sätt drygt tio år. Denna korthet förklarar varför märket ses så sällan: antalet exemplar i omlopp på marknaden är obetydligt jämfört med samtida fabriksmärken. Idag förknippas märket mer med namnet på den serie som tillverkades än med mästarens eget namn.

Pipor och stämplar

LaRue arbetade både med klassiska mallar och med kroppar som formades frihandsmässigt (freehand) utan att vara bundna till en mall. Det berättas att han märkte de exemplar som kom direkt från hans egen hand med en silverprick och sin signatur på skaftet.

Mästaren lärde upp sin svärson Charles "Chuck" Whitmore i yrket, och Whitmore kom med tiden att snida pipor på egen hand. Butikens handskurna serie, som gick under namnet "Whidbey Islander", var till största delen Whitmores arbete, och kunder som önskade kunde beställa sitt namn ingraverat i kroppen. I exemplar som varit föremål för restaureringar uppges kroppen bära den handgraverade texten "Whidbey / Hand Cut", tillsammans med tillverkarens initialer och tillverkningsåret. Bland kända exemplar dominerar frihandsformade kroppar med bevarad platåyta.

För den briar som användes nämns i källorna block som sägs komma från Sardinien, Grekland och Italien och vara mycket gamla. Sådana åldersuppgifter är en vanlig marknadsföringstradition inom pipans historia och kan inte oberoende verifieras; ämnet berörs vidare i artikeln hundraårig briar. Den egenskap som verkligen framträder i exemplaren är att ådermönstret valts ut så att det harmonierar med kroppens form.

Tobaksblandningar och eftermäle

Butiken förknippades inte bara med sina pipor, utan även med de egna blandningar man förberedde bakom disken. Bland dessa blandningar, där inhemska och importerade blad användes tillsammans, är den mest kända "Brown Crock"; det uppges att receptet stannat inom familjen.

På grund av sin korta livslängd och begränsade distribution kom märket aldrig in i den amerikanska pipans huvudberättelse. Det räknas ändå som ett av exemplen på den småskaliga handgjorda verkstadstradition som förekom i delstaten Washington på 1970-talet; namnet nämns idag oftast i restaurerings- och samlarkretsar.