Pipans anatomi

Pipans anatomi handlar om delarna på en pipa och de namn som ges åt dessa delar. Pipan, som till synes är ett enkelt föremål, består i grova drag av två huvuddelar: korpusen (stummel) som innehåller tobakskammaren och halsen, samt munstycket (stem) som förs till munnen. Att känna till dessa termer underlättar både förståelsen av formnamn och att följa med i beskrivningar av skötsel och rökning.

Korpusen: lula, kammare och hals

Korpusens mest synliga del är lulan (bowl): det yttre skalet som omger tobakskammaren och som hålls i handen när pipan fylls och röks. I de flesta dagens pipor snidas lulan av funda-rot (briar). Håligheten inuti lulan kallas kammare (chamber); tobaken fylls och tänds här, och kammarens diameter och djup påverkar direkt rökningskaraktären. Kammarens övre yta kallas kant (rim), och dess understa punkt kallas häl (heel). Hälen är viktig både för rengöring och för att det skyddande kollagret (cake) som bildas med tiden ska utvecklas jämnt.

Delen som förbinder lulan med munstycket är halsen (shank). Genom halsen löper rökkanalen (draft hole), som går från kammarens botten till munstyckets spets. Att denna kanal är rakt och centrerat borrad räknas som ett av de främsta måtten på en pipas hantverksmässiga kvalitet.

Munstycke och kopplingssystem

Munstycket (stem) är delen som förbinder halsen med bitdelen; idag görs det oftast av ebonit (vulkanit) eller akryl. En jämförelse av materialen finns i artikeln munstycksmaterial. Kopplingssystemet som förbinder munstycket med korpusen kallas tapphål-tapp (mortise-tenon): hålet i halsen är tapphålet, och den cylindriska utskjutningen i änden av munstycket är tappen. Denna koppling ger en lufttät men löstagbar förbindelse. I vissa pipor placeras ett 9 mm aktivt kol- eller balsafilter i tapphålet, och i vissa modeller sätts en metalldel som kallas "stinger", avsedd att minska fukt och skärpa; detaljer finns i artikeln pipfilter och -system.

Den sista delen av munstycket som förs in i munnen (ungefär de sista 2,5 centimetrarna) kallas bitdel (bit). Vissa källor använder "stem" och "bit" synonymt; i denna encyklopedi används termen munstycke för hela delen, medan bitdel avser enbart spetsen. Den upphöjda kanten i spetsen kallas läpp (button); pipan vilar mot denna kant bakom tänderna och hålls kvar utan att glida. Den platta öppningen där röken kommer ut i munnen kallas slits (slot) och är rökkanalens sista punkt. Formmässigt delas munstycken in i två huvudgrupper: avsmalnande (tapered) och sadelformade (saddle).

De viktigaste termerna på en blick

Svensk term	Internationell term	Kort definition
Lula (skål)	bowl	Det yttre skal som omger tobakskammaren
Kammare	chamber	Håligheten där tobaken fylls och tänds
Kant	rim	Kammarens övre yta
Häl	heel	Kammarens understa punkt
Hals	shank	Delen mellan lula och munstycke
Rökkanal	draft hole	Luftvägen från kammare till slits
Tapphål / tapp	mortise / tenon	Kopplingen som förbinder munstycke med korpus
Munstycke	stem	Delen som förbinder halsen med bitdelen
Bitdel	bit	Munstyckets ände som förs in i munnen
Läpp	button	Den upphöjda kanten på munstyckets spets
Slits	slot	Öppningen där röken kommer ut i munnen

Proportioner och flerdelade traditioner

Lika viktigt som namnen på delarna är förhållandet mellan dem. I en klassisk Billiard-pipa förväntas till exempel halsens längd vara ungefär lika med lulans höjd, och munstycket 1,4–1,5 gånger halsens längd. Sådana proportioner betraktas som ett mått på hantverksskicklighet när man definierar klassiska pipformer. Å andra sidan är dagens upplägg, där korpus och munstycke förenas med en enda koppling, relativt nytt: i den tyrolskt-tyska traditionens hopfogade pipor (Gesteckpfeife) och exempel som den osmanska čibuken är pipan flerdelad, och man anser att dagens briarpipa blev vanlig i mitten av 1800-talet, efter dessa traditioner.