Amy Lawrence Lowell

Amy Lawrence Lowell (1874–1925) är ett av de mest omdiskuterade namnen inom amerikansk poesi i början av 1900-talet, och en udda gestalt i tobakens historia. Poeten, som kom från den gamla Lowell-familjen i Boston, dolde inte sin cigarr under de år då det ansågs opassande för kvinnor att röka tobak öppet; de sjöskumspipor som i samlingar tillskrivits henne har också fört in hennes namn i pipolitteraturen.

Liv och diktning

Hon föddes den 9 februari 1874 i staden Brookline i Massachusetts, på familjens gods Sevenels, och tillbragte större delen av sitt liv i samma hus. Hon gick aldrig på universitet, utan bildade sig själv i faderns bibliotek och bland hyllorna i Boston Athenæum. Av hennes bröder var Percival Lowell astronom, medan Abbott Lawrence Lowell var rektor för Harvard University. Hon började skriva sent: hennes första diktsamling, A Dome of Many-Coloured Glass, kom ut 1912. Inom kort blev hon den amerikanska rösten för imagismen (Imagism) och redigerade tre imagistiska antologier; när riktningen formades efter hennes egen hand kallade Ezra Pound nedlåtande denna utveckling för "Amygism". Den 12 maj 1925 dog hon av en hjärnblödning i Sevenels, och året därpå tilldelades hon postumt Pulitzerpriset i poesi för boken What's O'Clock. Hennes samling av sällsynta böcker och manuskript donerades till Harvard University och bevaras idag i ett rum som bär hennes namn på Houghton Library.

Cigarrvanan och den offentliga bilden

Lowells cigarrökande var något tidens press aldrig gav upp: tidningarna framställde henne som en kvinna som puffade på stora, mörka cigarrer. Enligt uppgifter var de cigarrer hon i verkligheten valde långt ifrån denna beskrivning: tunna, lätta manillacigarrer från Filippinerna och små panatelas. I Barbara L. Bellows verk A Talent for Living från 2006 anges att hon vid renoveringen av Sevenels lät bygga ett fuktreglerat förråd avsett enbart för sina cigarrer. Att hon blev till åtlöje för sina mått, sina manligt snittade kläder och sina vanor fick henne inte att avstå från denna synlighet; smeknamnet "hippopoetess", som en rivaliserande poet gav henne, bär också spår av den reaktionen. Hennes namn nämns idag ofta i sammanställningar om berömda pip- och tobaksrökare, när kvinnliga rökare räknas upp.

Pipan: föremål och motstridiga vittnesmål

Det mest konkreta spåret av hennes relation till pipan finns bland föremålen. En sjöskumspipa som ställs ut i George Arents tobakssamling på New York Public Library tillskrivs henne; enligt en artikel som presenterar samlingen uppgår antalet pipor som sägs ha kommit från poeten till fyrtio. Samma uppgift noterar samtidigt att Lowells enda kända vana var cigarren, vilket i sig registrerar motsägelsen. Enligt uppgift fanns även en sjöskumspipa som tillhört poeten med på en utställning om litterära minnen på Grolier Club i New York 1983, och klubben hade även sju orökta filippinska cigarrer som tillhört henne.

De skriftliga vittnesmålen går dock isär. Horace Gregorys biografi från 1958 uppger att hon då och då rökte pipa bakom stängda dörrar — efter frukosten på lantstället eller i sängen i Sevenels. Bellows skriver däremot att pipan blev för besvärlig för henne. I tidskriften Pipe Lovers nummer från oktober 1948 berättas det, med stöd av föreståndaren för tobaksaffären D. P. Ehrlich i Boston, att Lowell valde så lätta pipor som möjligt och envisades med det tunnaste munstycke som gick att få. I hennes kända diktning förekommer ordet pipa bara i två längre texter, "The Cremona Violin" och "The Great Adventure of Max Breuck", och i båda är pipan ett föremål som bygger upp scenen. Sjöskumspipan må vara en bekant bild för texter som samlar litteraturens spår, men dessa rader räknas inte som bevis för poetens egen vana. Till skillnad från författare som J. B. Priestley, som identifieras med sin pipa, går Lowell till historien inte med ett porträtt av en pipberoende, utan med en samlarfråga som källorna inte kommit överens om.