Antikpipor och briarsamlande: Två skilda kulturer

Antikpipor och briarsamlande anses vara två sysselsättningar som fungerar separat trots att de är uppbyggda kring samma föremål. Eftersom materialet i det som samlas, sättet att nå det och de informationskällor man vänder sig till skiljer sig åt, överlappar de två gemenskaperna varandra endast i begränsad utsträckning. En av de texter som direkt tar upp denna uppdelning är den amerikanske samlaren Ben Rapaports essä om tobakshistoria, "The Great Divide: You Are What You Collect"; författaren påpekar att han där inte lägger fram ett bevisat resultat utan en iakttagelse öppen för diskussion.

Sysselsättningens historia

I samhällshistorisk litteratur behandlas insamlandet av tobaksföremål oftast inom ramen för 1900-talets konsumtionskultur; detta är linjen i Matthew Hiltons bedömning i boken Histories of Leisure (Berg, 2002), som Rudy Koshar sammanställt och som han bidragit till med sin forskning om tobakskonsumtionens historia. Det finns dock exempel som visar att vanan sträcker sig mycket längre tillbaka. Den brittiske byggnadsingenjören och antikhandlaren William Bragge (1823–1884) samlade omkring tretton tusen pipor samt ett bibliotek som omfattade tobakspublikationer på nästan alla språk. Han sammanställde den första förteckningen över denna tobaksbibliografi 1874 och publicerade 1880 den utökade, 248 sidor långa Bibliotheca Nicotiana. En del av den samling Bragge lämnade till folkbiblioteket i Birmingham gick förlorad i branden 1879. På 1900-talet omnämns Alfred Dunhill, som publicerade The Pipe Book 1924, både som tillverkare och samlare.

Käll- och informationsproblemet

Det som egentligen skiljer de två sysselsättningarna åt är sättet att nå information. För den som intresserar sig för briarpipor är tillverkaren själv eller dess företagshistoria oftast tillgänglig; information om stämplar, serier och modeller har sammanställts, och man kan vid behov ställa frågor till mästaren. Vid antika pipor finns ingen sådan motpart. Merparten av mästarna är hantverkare vars namn aldrig registrerats. Primärkällorna är avhandlingar, handskrifter och industridokument som sträcker sig över två och ett halvt sekel och som till övervägande del är skrivna på tyska, franska och ungerska; att nå dessa kräver genomsökning av bibliotiks- och museisamlingar i det kontinentala Europa. Rapaport konstaterar att antalet institutioner i USA som ställer ut antika pipor är mycket litet. Till detta kommer problemet att skilja ut de förfalskningar, kopior och senare tillverkade delar som cirkulerar på marknaden.

Föremålets funktion och samtalets språk

Uppdelningen syns också i den funktion man tillskriver pipan. Gamla pipor tillverkade av material som sjöskum, porslin, horn, bärnsten eller silverbeslag är sköra och röks därför oftast inte, utan bevaras som vitrinföremål. Briarpipan däremot är ett föremål som både samlas och används; att den slits anses normalt. Denna skillnad återspeglas också i samtalsspråket. Vid briar diskuteras mätbara detaljer som rökegenskaper, ådringsmönster, munstycksmaterial och tillverkningsår. Vid antika föremål är ofta inte ens tillverkningsplatsen säkert känd, varför bedömningen stannar vid allmän historisk kunskap, tillskrivning och sannolikhet.

Gemenskapens storlek och uppdelningens gräns

Det finns ingen officiell räkning som visar antalet pipsamlare. Enligt en amerikansk tidningsartikel från 1987 som återges i essän fanns det det året omkring femton tusen samlare i USA; det anges att siffran är ungefärlig och att de flesta av dessa personer inriktade sig på briar. Hur skarp uppdelningen egentligen är kan diskuteras: det finns de som samlar inom båda områdena, och det är allmänt vedertaget att båda gemenskaperna räknas som en del av samma sysselsättning.

För ämnets breda ram, se Pipsamlande: Nyfikenhet eller yrke?, och för Bragges spridda dokument, se artikeln William Bragges pipteckningar.