Brad Pohlmann: den amerikanske mästaren som återvände till hantverket

Brad Pohlmann är en amerikansk pipmakare som gav sig in i hantverket i mitten av 1970-talet, arbetade i över tjugo år inom ett annat yrke och sedan återvände till verkbänken. Hans namn nämns både i samband med andra generationen inom den amerikanska scenen för handgjorda pipor och som en av de få mästare som tillverkar de flesta av sina egna verktyg.

Åren i Vermont

Hans intresse för pipor väcktes redan i gymnasieåldern i en tobaksaffär i Alhambra, Kalifornien. Efter en resa för att på plats se de anrika brittiska pipfirmorna gav han sig ut för att hitta en mästare som kunde lära honom hantverket; när sökandet i New York inte gav resultat gick han hösten 1976 med i The Briar Workshop, som drevs av Elliott Nachwalter och Jorg Jemelka i Stowe, Vermont. Under de första veckorna arbetade han obetalt, men blev med tiden den ende som deltog i produktionens alla steg, och specialiserade sig särskilt på målning och slutlig ytbehandling. I samma team fanns även J. T. Cooke, som senare skulle bli känd under sitt eget namn. Pohlmann stannade i verkstaden i ungefär fem år; verksamheten upplöstes efter att den flyttat till Florida.

Det långa uppehållet

Under denna period bestämde sig Pohlmann för att han, för att bli en varaktig pipmakare, behövde behärska maskinarbete. Han fullföljde en fyraårig lärlingsutbildning på åttatusen timmar inom verktygs- och formtillverkning (tool and die). Därefter följde en lång karriär inom näringslivet: han tillbragte omkring sexton år hos Tandem Computers och slutade sedan bolaget övergått, först till Compaq och sedan till Hewlett-Packard. Enligt egen utsago fick han under dessa år även möjlighet att arbeta med ägaren av den nedlagda Arlington-pipfabriken samt med mästare som Charlie Tusa, som arbetat där.

Hans återkomst till verkbänken anges i de flesta källor till 2003; vissa uppgifter pekar på året därpå. Genom sin gamla kollega Cooke skaffade han sig ett lager av ljungrot (briar) som lagrats i femton år. Ett vändpunktsögonblick var de gånger han fick arbeta i Todd Johnsons verkstad, som han träffade på pipmässan i Chicago; där lärde han sig metoden "forma först, borra sedan". Denna ordning, där hålen borras efter att kubben fått sin form, gör det möjligt att med hänsyn till ådringen skapa friare former.

Hantverk och kännetecken

I Pohlmanns pipor skärs munstycket för hand ur stavmaterial i stället för att formas i färdig form, och det monteras på kroppen med en tenon av Delrin; förutom vulkaniserat gummi (vulkanit) använder han även bakelit. Formspråket låg till en början nära den danska skolan; mästaren har senare uppgett att han gått mot skarpare, mer flytande linjer. Bland de inspirationskällor han själv nämnt i intervjuer finns S. Bang, Tom Eltang, Kei'ichi Gotoh, Yuki Tokutomi, Cornelius Mänz och Paolo Becker. I detaljer använder han tamarindträ, buxbom, svart palm, horn och bambu; ytbehandlingen varierar mellan högblank polering och egenutvecklade sandblästringstekniker. Piporna bär en böjd stämpel "Pohlmann" med "USA" under.

Mästaren arbetar idag i en verkstad i Applegate-dalen i södra Oregon, som han delar med sin hustru och kollega Silver Gray. Att han själv tillverkar de flesta av sina maskiner och verktyg anges ofta som den främsta orsaken till den precision som brukar lyftas fram i hans arbete.