Dunhills långskaftade Canadian-pipor: ES, ODA 850 och 851

Dunhills långskaftade Canadian-pipor återfinns i märkets gamla formschema med bokstäverna ES, och i den efterkrigstida ODA-serien med numren 850 och 851. Alla tre kombinerar ett smalt, ovalt skaft med en medelstor kammare, och på avstånd är de svåra att skilja från varandra. Anledningen till att denna trio behandlas under en egen rubrik i samlarlitteraturen är dock inte likheterna, utan att var och en av de tre koderna har en sällsynt sedd version med betydligt längre skaft utöver den vanliga storleken.

Detaljer som skiljer de tre koderna åt

På den vanliga ES:en är skaftet omkring sju och en halv centimeter, från kammarens baksida till där munstycket börjar, och munstycket har platt-oval genomskärning. Skaftet på 850 och 851 börjar tjockare vid kammarbotten och smalnar av mot munstycket; på dessa båda har munstycket konisk-oval genomskärning. Eftersom munstycket på 851 är markant långt blir pipans totala längd också längre: en Shell 851 från 1963 är över 19 centimeter, medan en Root Briar 850 från 1964 är omkring 16,6 centimeter. 851 är känd i mycket få exemplar oavsett variant. Seriens tredje Canadian, 845, är den vanligaste Canadian-modellen i ODA-serien och har en verkligt storvuxen kammare; skaftet ligger oftast mellan sju och åtta och en halv centimeter, och ett Shell-exemplar från 1973 har en totallängd på över 17 centimeter. Inom Canadian-familjen tillverkades den mindre motsvarigheten till ES under koden EC; en Shell EC från 1964 mäter mellan fjorton och femton centimeter.

Skaftet på fyra tum

För nästan varje år ES tillverkades finns enstaka exemplar registrerade med skaft mellan 10 och 11,5 centimeter; det längsta dokumenterade skaftet är omkring 11,3 centimeter. De flesta kända exemplaren är från 1950- och 1960-talen. Det rör sig alltså inte om en formändring som infördes ett visst år och sedan övergavs, utan om ett mått som upprepades med jämna mellanrum under ett halvsekel. Samma sällsynta långa skaft ses även på 850 och 851; på 845 är inga exemplar av denna storlek kända, det längsta skaftet som rapporterats för denna kod är omkring nio och en halv centimeter. En långskaftad Canadian kräver ett större och felfritt briarblock än vanligt; en spricka eller sandficka var som helst längs skaftet gör hela stycket obrukbart. Hur ett långt skaft, som aldrig ingick i standardsortimentet, ändå kunde inrymmas under samma formkod förklaras inte av fabriksregistren; frågan har diskuterats bland samlare sedan John C. Loring sammanställde kända exemplar 2001.

Kodernas livslängd

Märket har tillverkat Canadian-pipor sedan 1910-talet; kammaren på ES blev något större under 1920-talet, men pipans övergripande utseende förblev i stort sett oförändrat i ett halvsekel. De bokstavs- och kortnummerkoder som Dunhill använde fram till mitten av 1970-talet var ordnade så att varje kod motsvarade en enda form; även om munstycket var koniskt eller sadelslipat krävde det en egen kod. Betydelsen av ES är inte säkert känd, den vanliga tolkningen är "extended shank", det vill säga förlängt skaft. Enligt registren infördes ODA-serien 1950, med tresiffriga nummer som började med 8, och bestod av former som var betydligt större än märkets standardmått; för seriens detaljer kan man se artikeln tidiga Dunhill OD-pipor. Av de tre Canadian-modellerna i serien är 850 en av de få ODA-modeller som avbildas i märkets grossist-/exportkatalog från 1968. Från och med omkring 1975, när man övergick till ett femsiffrigt system som samlade längd, munstyckstyp och kammarform i en enda kod, upphörde ES att användas; formerna 850 och 851 försvann också i stor utsträckning.