Handgjord eller maskingjord? Ett definitionsproblem för pipan

Handgjord eller maskingjord? framstår som en tydlig motsats i katalog- och stämpelspråket; men när det gäller briarpipan är båda ytterligheterna i praktiken tomma. Det är varken möjligt att färdigställa en pipa helt med handverktyg från början till slut, eller att låta den lämna verkstadsbänken utan att en hand alls rört den. Kretsen har skapat en tredje kategori för att beteckna det breda mellanområdet: maskintillverkad handgjord (hand made by machine).

Gränsen som briaren sätter

Lera och skumsten är mjuka vid bearbetning; i båda kan djup snidning utföras med kniv, och ett felaktigt handgrepp går att rätta till. Ljungroten (briar) är däremot hård, benägen att flisa och spricka. Huvudets utsida kan formas med fil och sandpapper, och tobakskammaren kan också urholkas för hand; svårigheten uppstår vid de två borrningarna. Rökkanalen som löper från skaftets ände till kammarens botten, samt luftkanalen genom munstycket, kan varken öppnas med tillräcklig precision med handverktyg eller utan att riskera materialet. På grund av dessa två steg kan man idag inte säga att en pipa av briar är helt och hållet handgjord. Var borrningarna sitter i huvudet visas i artikeln pipans anatomi.

Vad maskinen lämnar kvar

Gränsen gäller också åt andra hållet. En kopieringsfräs producerar, genom att följa ett för hand förberett exempel, i en enda arbetsomgång flera dussin huvuden ur samma stock; munstycken kan också tillverkas genom gjutning i form. Ändå räknas inte stycket som färdigt när det lämnar bänken. De rester som fräsen inte kunnat nå — i verkstadsspråket kallade "öron" (ears) — slipas för hand. Urgröpningen där munstycket ska sitta öppnas dessutom separat, munstycket anpassas för hand till skaftet, och formspår tas bort för hand; målning, polering och kvalitetskontroll ligger också i människans händer. Det är därför svårt att tala om en helt maskintillverkad pipa.

Arbetsordningar som ligger mittemellan

Mellan de två ytterligheterna finns flera sinsemellan mycket olika ordningar. Vid handsvarvning formas blocket med en mejsel medan det roterar i svarven; maskinen sköter bara rotationen, det är handen som ger formen. Sixten Ivarsson ska ha följt denna metod fram till omkring 1957, och eftersom metoden av sin natur tvingar fram runda och symmetriska huvuden, gick han därefter över till fri formgivning på en roterande sliprondell. De pipmakare som bygger sin egen maskinutrustning utgör ett eget steg: Erik Nørding, känd för sin ingenjörsbakgrund, tog vid sin verkstad Nørding fram grundformen på fritt formade huvuden med kopieringsfräs och färdigställde sedan varje huvud för sig på rondellen. I en tredje ordning köps huvudet färdigt från en annan tillverkare och omformas för hand; ett block kan gå in i en form och komma ut i en annan.

Termens bindande kraft

Det finns inget formellt kriterium för att skilja dessa steg åt. Den mest citerade klassificeringen i pipans litteratur bygger på R. D. Fields artikel i höstnumret 2003 av tidskriften Pipes and Tobaccos: en pipa tillverkad enbart med handverktyg räknas som handgjord, en pipa som helt saknar handarbete räknas som maskingjord, och varje kombination av de två räknas som maskintillverkad handgjord. När kriteriet definieras så strikt visar det sig att de två första kategorierna i praktiken blir tomma.

Det är belysande att jämföra med ett annat område. Den federala riktlinje som styr smyckeshandeln i USA kräver, för att en produkt ska kunna marknadsföras som "handmade", att all formgivning, färdigställande och dekoration från råmaterialet och framåt utförs genom mänskligt arbete och handkontrollerade metoder, samt att tillverkaren kan ändra varje enskilt styckes struktur och form individuellt. En sådan reglering finns inte för pipor i motsvarande grad; uppgiften på stämpeln är tillverkarens egen utsago. Klassificeringen beskriver bara metoden, den säger inget om hantverksskicklighetens nivå. Metodernas samband med produktionsskala behandlas i artikeln hantverkspipa och fabrikspipa.