Debatten om den dyraste pipan

"Den dyraste pipan" är inte namnet på ett enskilt föremål, utan en titel som bytt ägare i omkring hundrafemtio år. De pipor som i pressen, i rekordböcker och i auktionskataloger kallats detta ligger så långt ifrån varandra i material, storlek och historia att en direkt jämförelse dem emellan ofta förlorar sin mening. Denna artikel behandlar vilka kriterier titeln tilldelas utifrån och varför den aldrig stannat länge hos någon ägare.

Kriterieproblemet

En pipas värde kan inte hänföras till en enda variabel. I antikpipslitteraturen framträder tre faktorer: material, den utskurna arbetsinsatsen och föremålets dokumenterade historia (proveniens). Eftersom dess formbara struktur gav möjlighet till figurativt arbete under flera månader var sjöskum nästan det enda materialet i 1800-talets paradstycken; på briarsidan knyts värdet däremot mer till ådringsmönstret och tillverkarens namn. Den egentliga tvistefrågan gäller vad rangordningen ska baseras på: den värdering ägaren eller säljaren offentliggör och det resultat som faktiskt uppnås på auktion sammanfaller sällan. Därför räknas anspråk på titeln i samlarkretsar först som registrerade när föremålet faktiskt bytt ägare.

Världsutställningarnas monumentala stycken

Titelns första innehavare är de jättelika sjöskumspipor som tillverkades för internationella utställningar. Tillverkaren F. J. Kaldenberg i New York – hans firma var en av branschens ledande namn fram till dess avveckling 1893 – tillverkade enligt uppgifter en flervånings bordspipa prydd med allegoriska figurer till hundraårsjubileumsutställningen i Philadelphia 1876; var detta föremål befinner sig idag är okänt. En annan utskuren pipa signerad av samma mästare finns i Smithsonians samling. William Demuth Company, tidens största amerikanska tillverkare, lät till Chicagoutställningen 1893 (World's Columbian Exposition) tillverka en monumental pipa kallad "Amerikas upptäckt", med över tjugo relieffigurer. Bunker Hill-pipan, som bostonskäraren Gustav Fischer Sr. skapade efter en målning av John Trumbull, är också resultatet av fyra års arbete och bär över trettio figurer. Sådana föremål tillverkades inte för att rökas, utan för att förkunna verkstadens skicklighet.

Samlingarnas cirkulation

Sådana stycken bytte med tiden ägare inte styckvis utan som hela samlingar. Enligt uppgifter övergick Demuth-samlingen 1940 till American Tobacco Company, 1957 till Valentine Museum i Richmond och 1991 till Austria Tabak i Wien. Grunden till Wiens tobaksmuseum lades 1873, med praktfulla pipor inköpta samma år från Wiens världsutställning; museets permanenta utställning avslutades någon gång på 2000-talet, källorna skiljer sig åt om det exakta årtalet. Förvaltningen och lagringen av samlingen överfördes 2005 till slottsförvaltningen vid Schönbrunn. Utställningen "Nicotiana", som Kunsthistorisches Museum öppnade 2009, uppmärksammade med ett urval ur denna samling Austria Tabaks 225-årsjubileum. I London sålde Christie's den 12 maj 2004 Alfred Dunhills antikpipsamling i 462 poster.

Namn, rekvisita och smycken

På senare tid har det som avgjort titeln ofta inte varit föremålet i sig utan namnet det bär. Den till synes vanliga briarpipa som tillhört Albert Einstein, och som Christie's i London sålde den 12 juli 2017, gav ett resultat många gånger över auktionshusets uppskattning; liknande hopp ses även vid filmrekvisita. I den andra änden finns unika exemplar som från början utformats som smycken: i Eiffeltornspipan som märket Dunhill tillverkade 2015 efter Kalmon Heners design reser sig ett torn av 18 karats guld ovanför briarhuvudet; föremålet är besatt med 492 diamanter, 140 safirer och 20 rubiner. Sådana skapelser kallas i marknadsföringstexter direkt för titelinnehavare, men eftersom de är unika exemplar och ofta stannar hos tillverkaren ingår de aldrig i en jämförande rangordning.

För sambandet mellan pipans tillskrivna värde och kända ägare, se Kända piprökare; för själva skärartraditionen, se artikeln Eskişehir sjöskumsskärning.