Herbert Edward Dunhill

Herbert Edward Dunhill (1882–1950) var Alfred Dunhills yngste bror och den administrativa arkitekten bakom märket Dunhill. Herbert, som familjen kallade "Bertie", stod inte på produktsidan i företaget utan på kassasidan: bokföring, kontorsordning och kapitalbeslut låg i hans händer i nästan fyrtio år. Att märket utvecklades från en enda butik på Duke Street till ett internationellt företag knyts till denna arbetsfördelning mellan Alfreds produktintresse och Herberts räkenskapsdisciplin.

En gemensam start, skilda vägar

Herberts första yrkesår är mer kända genom familjeberättelser än dokument: det sägs att han i unga år en tid försökte driva butik i New York, att han vid återkomsten blev delägare i den tobaksaffär hans bror öppnade på Duke Street 1907, men att problem med borgenärer snabbt satte stopp för detta delägarskap. Enligt uppgift lämnade de båda bröderna 1905 sitt företag för bilaccessoarer; i skatteregister från andra halvåret 1908 förekommer namnet "Dunhill Bros", men partnerskapet upplöstes och företaget bedrev aldrig handel under detta namn. Herbert drev därefter två blygsamma tobaksaffärer i norra London och sysslade fram till 1911 med köp och försäljning av tobak.

1912: Övertagandet av administrationen

Herberts permanenta inträde i företaget skedde 1912; detta datum anges likadant både i företagets historik och i oberoende branschregister. Samma år kom Alfreds äldste son Alfred Henry in i företaget, och året därpå den andre sonen Vernon. Uppgiftsfördelningen var klar från början: Alfred tog hand om produkten och marknadsföringen, Herbert om pengarna och administrationen. Uppdelningen var inte absolut; det anges att båda bröderna hade en del i utvecklingen av Unique-tändaren som lanserades 1924. Under åren då tillverkningen av briarpipor och piptobakslinjen snabbt expanderade var det Herbert som bar bördan av lager och kapital. Alfred gick 1928 i pension av hälsoskäl och lämnade ordförandeskapet till sin son Alfred Henry; medan titeln stannade hos sonen övergick tyngden av den dagliga driften till Herbert. Denna periods stämpel- och numreringssystem är idag den huvudsakliga ledtråd som används för datering av Dunhill-pipor.

Fjärrstyrning från Merano och Monte Carlo

Tuberkulosen han burit sedan barndomen hindrade Herbert från att bo i England. Från 1928 fram till sin död ledde han företaget från sina hem i Merano i Italien och i Monte Carlo. Förbindelsen med London upprätthölls via post och telegram: dokument som väntade på godkännande skickades regelbundet från huvudkontoret, och instruktioner återvände samma väg. Denna metod, som inte tillät delegering, gjorde det möjligt för familjens kontroll över det Londonbaserade företaget att bestå, men den begränsade samtidigt utrymmet för lokala beslut på plats.

Död och stiftelsen han lämnade efter sig

Herbert Dunhill dog 1950. I företagets historik anges datumet till den 8 november 1950 och dödsorsaken till hjärnblödning; i familjens egen berättelse anges året 1951 och dödsorten Milano, medan stiftelsens äldre presentationstexter angav tuberkulos som dödsorsak. I samma stiftelses nuvarande historik utgår man från åren 1882–1950. Styrelsen, som samlades nio dagar efter hans död, satte Alfred Henry Dunhill i spetsen för företagets grenar i Frankrike och Toronto, och valde in Mary Dunhill i styrelsen för båda bolagen.

Herbert hade den 31 mars 1948 upprättat två testamenten: det ena rörde hans fastighet i Monte Carlo, det andra direkt framtiden för Alfred Dunhill Ltd. I det senare utsåg han sina brorsbarn Alfred Henry och Mary Dunhill samt juridiska rådgivaren Samuel Ernest Cash som förvaltare. Denna del av testamentet trädde i kraft när hans hustru Violet avled 1963: Alfred Dunhill Ltd.-aktier till ett värde av omkring 250 000 pund övergick till en välgörenhetsstiftelse grundad för att stödja tuberkulosforskning, och stiftelsen förblev under lång tid en av företagets huvudägare. Hans brorsdotter Mary Dunhill Lane styrde stiftelsens inriktning fram till sin död 1988; 1986 utvidgades syftet till att även omfatta äldrevård och åldrandeforskning, och stiftelsen bytte 2025 namn till Vivensa Foundation. Rehabiliteringsprofessuren som inrättades vid King's College London 2001 bär än idag Herbert Dunhills namn.