Meerschaumens namn: Meerschaum, Écume de Mer, Sepiolit

Meerschaumens namn är ett exempel på hur ett och samma mineral kan namnges på fyra olika sätt på fyra språk. Denna vattenhaltiga magnesiumsilikat med formeln Mg4Si6O15(OH)2·6H2O kallas i mineralogisk litteratur sepiolit, på tyska Meerschaum, på franska écume de mer och på turkiska lüle taşı (piphuvudsten). Ett av namnen beskriver stenens utseende, ett annat vad den påminner om, och ett tredje vad den används till; det enda direkta översättningsförhållandet finns mellan tyskan och franskan.

Liknelsen med havsskum

Det tyska ordet Meerschaum betyder ordagrant "havsskum". Ordet togs in i engelskan 1784 rakt av, och betecknade först en mjuk, vit lera, och från 1789 även pipor tillverkade av denna lera. Franskans écume de mer är en direkt motsvarighet till tyskan. Liknelsens fysiska grund är tydlig: stenen är porös, mjuk och vit, och lätta bitar flyter i vatten. En etymologisk ordbok anger att definitionen inte är unik för tyskan, utan att dess spår kan följas via det latinska spuma maris och det grekiska halos akhne till det persiska kef-i deryâ; denna kedja delas dock inte av alla källor.

När liknelsen väl fäste uppstod också de som tog den bokstavligt. I 1800-talets populärpress cirkulerade förklaringar om att stenen var stelnat skum från stranden eller bestod av skal från havslevande varelser; samtidens experter rättade dessa uppfattningar gång på gång, men de fortsatte att leva vidare länge i publikationer. Den första kända uppgiften om att stenen användes för piptillverkning går dock tillbaka till omkring 1723: när ordet fick fäste i europeiska språk var materialet redan känt sedan länge.

Det vetenskapliga namnet: Sepiolit och dess föregångare

Mineralets nu använda vetenskapliga namn föreslogs 1847 av den tyske mineralogen Ernst Friedrich Glocker. Sepiolit är sammansatt av det grekiska ordet sepion, som betecknar bläckfiskens porösa inre skal, och lithos, som betyder "sten"; valet motiveras av att stenens struktur påminner om detta skal. Före detta namn cirkulerade andra benämningar i litteraturen. Den svenske mineralogen Axel Fredrik Cronstedts verk, som klassificerade mineral efter deras kemiska sammansättning, publicerades 1758; det uppges att han där registrerade motsvarande ämne under namnet "keffekil". Enligt samma litteratur ska Richard Kirwan 1794 ha använt namnet "myrsen", medan R. J. Haüy 1801 antog den franska motsvarigheten écume de mer; dessa två uppgifter har inte bekräftats i oberoende källor. Det hävdas att keffekil härrör från tatariskan och sedan förändrats i turkiskan, medan myrsens ursprung förblir oklart.

Kummer-påståendet

På franska har en helt annan förklaring till namnets ursprung länge hållit sig kvar: påståendet att écume de mer i själva verket är en förvanskning av efternamnet Kummer, en tillverkare. Den enda grunden för detta påstående är att de två uttalen låter lika. Samtidens texter är helt oense om vem denna Kummer var; samma person beskrivs i vissa källor som en mästare från Strasbourg, i andra som en tillverkare verksam vid Donau, och i ytterligare andra som en helt fiktiv person som aldrig funnits. En 1800-talsdaterad artikel i en fransk ordbok, som återges av Pipedia, hävdar att namnet uppfanns av författaren Alphonse Karr; detta påstående har inte bekräftats någon annanstans. Idag avvisar seriösa källor denna härledning, eftersom écume de mer redan är en översättning av det tyska Meerschaum. Även den vanliga berättelsen som knyter materialets ankomst till Europa till belägringen av Wien 1683 och en ungersk skomakare betraktas på liknande sätt som omtvistad.

Det turkiska namnet

På turkiska bygger namnet varken på liknelse eller mineralogi utan beskriver direkt funktionen. "Lüle" är det namn som ges till behållaren där tobaken tänds i pipa och chibouk; "lüle taşı" betyder alltså "stenen som lüle görs av". Ordet har sitt ursprung i ett hantverksordförråd byggt kring huvudtillverkning, som Tophane-hantverket. Eftersom nästan alla fyndigheter lämpade för skärning finns i trakten kring Eskişehir, har namnet fäst tillsammans med traditionen meerschaumskärning i Eskişehir och används ibland även i europeiska källor i denna form. Att de fyra namnen fortsätter att leva sida vid sida är en naturlig följd av att skilda kulturer genom pipans världshistoria, utan kännedom om varandra, gett samma material olika namn.