En sibirisk pipa av mammutelfenben: från Dunhills museum till auktion

En pipa av mammutelfenben från Sibirien är ett av de sällsynta antikviteter vars proveniens går att dokumentera från början till slut. Under ungefär hundra år följde den en väg från grundaren av Dunhill, Alfred Dunhills, privata samling, via en krigsnatt, en lång lucka, en samling i USA, och slutligen till ett brittiskt auktionshus. Trots luckan mitt i går den att identifiera av en enkel anledning: föremålet avbildades på ryggen och de inre sidorna av skyddsomslaget till 1924 års upplaga av The Pipe Book.

Föremålet självt

Försäljningsposten beskriver pipan som samojedisk, tillverkad i östra Sibirien. "Samojed" är en idag övergiven exonym som under det ryska imperiet användes om de folk i norr som talade de samojediska språken; nenetserna utgör den mest talrika grenen av denna grupp. Pipan är 31,5 centimeter lång och har ett huvud som vidgas mot mynningen, ett långt skaft med åttkantigt tvärsnitt, ett löstagbart munstycke samt ett läderband för bärande.

Materialet är ovanligt med tanke på var pipan tillverkades. Enligt studier av elfenbensskärning i Jakutien bröts mammutelfenben inte i någon nämnvärd omfattning eller blev föremål för handel förrän i slutet av 1700-talet, och det blev därefter aldrig ett vanligt förekommande material; det användes då och då till exempelvis symålar, pilspetsar och pipuvuden, och användningen åtföljdes ofta av en ceremoni där man bad djuret om förlåtelse.

Natten 1941

I Alfred Dunhills butik i London fanns ett litet museum med antika pipor som han själv samlat. Michael Balfour, som skrev företagets hundraårshistorik, beskriver attacken som inleddes kvällen den 16 april 1941 och pågick genom natten som det svåraste bombanfallet London upplevt sedan krigets början: i gryningen den 17 april träffade två fallskärmsminor butiken. Delen som vette mot Jermyn Street revs fullständigt, medan en del av den äldre byggnaden mot Duke Street blev stående. Balfour skriver att större delen av lagret och hela museet gick förlorade. Enligt uppgifter som bygger på företagets egna arkiv packades det som räddades ur ruinerna i lådor och ställdes tillfälligt ut på trottoaren, och vid det tillfället togs en del av de antika piporna bort av obehöriga; ingen förteckning fördes över vilka som saknades.

Den dokumenterade kedjan

Pipans spår dyker upp igen flera år senare i USA. Ben Rapaport, samlare av och författare om antika pipor, skriver att föremålet ingick i en grupp pipor han köpte i början av 1990-talet, och att han först två år senare, när han jämförde den med bokens skyddsomslag, insåg dess ursprung. Pipan bytte i slutet av 1990-talet ägare genom byte till den brittiske samlaren J. Trevor Barton (d. 2008). Barton, som i antikvitetskretsar kallades "The Pipe Man", hade under mer än ett halvt sekel samlat pipor från hela världen. En del av hans samling såldes på två separata auktioner hos Christie's South Kensington hösten 2010; resten behölls inom familjen och auktionerades ut i tre separata sessioner av Sworders i Essex hösten 2020. Mammutelfenbenspipan listades som lot nummer 179 i den tvådagars sessionen "Fine Interiors" i september 2020, med både Alfred Dunhills och Trevor Bartons samlingar angivna i proveniensen, tillsammans med ett exemplar av boken.

Det som håller ihop hela kedjan är inte en stämpel eller signatur utan en bok tryckt för hundra år sedan. Att kunna fastställa ett föremåls historia med denna detaljrikedom är sällsynt inom samlandet av antika pipor; på pipauktioner blir proveniensen oftast dokumenterbar först när den kan stödjas av en sådan tryckt källa.