Ordet pipas ursprung

Ordet pipa är mycket äldre än det redskap det betecknar och har i sitt ursprung inte den minsta koppling till tobak. Hela familjen pipe, pipa, Pfeife i de västerländska språken går tillbaka på det latinska verbet pipare, som efterliknade en fågelunges kvitter. Den folklatinska formen pipa, som bildades av verbet, var namnet på det enkla, rörformade blåsinstrument som gav ifrån sig detta tunna ljud. Det namn som i dag betecknar tobaksredskapet var alltså först namnet på en visselpipa och därefter på rör av alla slag. Med tanke på pipans världshistoria är denna fördröjning inte förvånande: föremålet fanns århundraden innan det fick sitt namn.

Från instrument till rör, från rör till tobaksredskap

Ordet kom in i fornengelskan i formen pīpe och betecknade där likaså instrumentet. Samma stam lever kvar i tyskans Pfeife, nederländskans pijp, danskans pibe, svenskans pipa samt italienskans och spanskans pipa. På engelska vidgades betydelsen steg för steg: i slutet av 1300-talet användes ordet om kanaler i kroppen, i mitten av 1400-talet om orgelpipor. Därefter kom en motsatt förträngning, och den allmänna betydelsen "rör" övergick till att bli det specifika namnet på ett enda redskap. Etymologiska källor daterar tobaksbetydelsen till 1590-talet; enligt Alfred Dunhill anger den stora engelska ordboken 1594 som första belägg. Något dokument som visar vem som fäste ordet vid detta redskap, och exakt vilket år, har dock inte bevarats till våra dagar.

Ett namnlöst redskap

Innan ordet slog rot beskrev europeiska iakttagare redskapet eftersom de inte kunde namnge det. Jacques Cartiers skildring av sin andra resa till Kanada, som inleddes 1535, berättar att tobaken tändes i en urholkad bit av sten eller trä; i den engelska översättningen av texten liknas denna bit vid ett rör. John Sparke, som skildrade John Hawkins resa 1564–1565, beskriver redskapet han såg i Florida som ett rör av vass med en lerskål i änden, utan att kunna ge det ett namn. Även beskrivningen i William Harrisons anteckningar för år 1573 är på liknande sätt indirekt: ett redskap som liknar en liten slev. Redskapet beskrevs alltså genom liknelser i ungefär ett halvt sekel innan det fick sitt namn.

Samma logik i andra språk

Detta sätt att namnge är inte unikt. Fransmännen gav den ceremoniella pipa de såg i Nordamerika namnet calumet, som på normandisk dialekt betecknade herdeflöjten; ordet går tillbaka på en diminutivform av latinets calamus, "rör", och har kommit in i turkiskan som kalumet. På tyska saknas däremot en länk i kedjan: Pfeife fick aldrig den allmänna betydelsen "rör" utan har stannat kvar mellan instrument och pipa. Språkforskaren Ernest Weekley ser denna lucka som ett bevis för att namnet inte uppstod ur en abstrakt föreställning om ett rör utan direkt ur liknelsen med instrumentet; detta är dock inte ett dokument utan en språkforskares tolkning. Ordet çubuk (turkiska för "stjälk"), som kommit in i de västerländska språken i formen chibouque, har däremot en annan väg: dess ursprung är inte ett instrument utan en gammal stam som i de turkiska språken betyder "tunn gren, käpp".

Lüle, çubuk och pipo på turkiska

Turkiskan har gått sin egen väg. I det osmanska riket kallades hela redskapet çubuk, medan behållaren där tobaken lades kallades lüle; detta ord kommer från persiskans lūle, som också där betyder "rör, ränna". På så sätt har turkiskan bildat redskapets namn utifrån formen snarare än ljudet: skaftet liknas vid en gren, behållaren vid ett rör. Det ord "pipo" som används i dag är däremot ett sent lånord: Türk Dil Kurumu (den turkiska språkakademin) härleder ordet från italienskans pippo, medan Nişanyan Sözlük härleder det från franskans pipe; enligt den senare källan går de turkiska beläggen för ordet tillbaka till sista fjärdedelen av 1800-talet. Läsare som vill följa namnen på behållaren och skaftet var för sig kan se artikeln pipans anatomi.