William Bragges pipteckningar: En splittrad dokumentsamling

William Bragges pipteckningar är ett handritat bildarkiv som föremål för föremål dokumenterar vad som räknas som 1800-talets mest omfattande tobaks- och pipsamling. Eftersom samlingen själv såldes och splittrades medan ägaren levde, har dessa teckningar blivit nästan det enda registret som samtidigt ger föremålens mått och ursprung. Men själva samlingen av teckningar delades senare också upp; idag finns inte alla tjugo askar på samma plats.

Katalogens vittnesbörd

Den mest tillförlitliga beskrivningen av teckningarna finns i Bragges egen katalog. Post nr 409 i Bibliotheca Nicotiana, tryckt i endast tvåhundra exemplar i Birmingham 1880, beskriver samlingens illustrerade katalog: teckningarna är skalenliga, alla i samma storlek och gjorda på särskilt förberett papper, och varje teckning bär för hand skrivna uppgifter om föremålets beskrivning och historia. Samma post anger antalet teckningar till omkring 1 200 och nämner att de förvarades i tjugo "bokliknande" askar. Posten strax före, nr 408, presenterar en separat samling: 232 teckningar av pipor från British Museum, Christie, India Museum och Blackmore-samlingarna. I post nr 407 nämns en bok där samlingens lerpipor dokumenteras med bläckritningar av 260 engelska och 310 holländska tillverkarstämplar. Bragge har på så sätt inte bara registrerat föremålen utan även sin egen dokumentationsmetod.

Samlaren

William Bragge (1823–1884) var en byggnadsingenjör född i Birmingham. Han ledde arbetet med att gasbelysa Rio de Janeiro, arbetade med sträckningsstudien för Brasiliens första järnväg, och blev 1858 vd för John Brown & Company i Sheffield, en post han innehade fram till 1872. År 1870 valdes han till Master Cutler, det högsta ämbetet inom stadens knivsmedsskrå. Han var medlem av Society of Antiquaries, Royal Geographical Society och Anthropological Society. Förordet till 1880 års utgåva av katalogen anger att han började samla på tobaksrelaterade föremål ungefär tjugo år tidigare. Antalet pipor han samlade uppges i källorna vara 13 000.

Bragge betraktade inte pipan som ett prydnadsföremål utan som ett etnografiskt dokument. I sitt förord betonade han tobaksbrukets utbredning och ålder; han ordnade urfolkspipor från nordamerikanska gravhögar efter samma måttstock som europeiska bearbetade sjöskumsexemplar. Det tobaksbibliotek han byggde vid sidan om räknas som den första fackbibliografin på engelska.

Splittring

Enligt uppgift förlorade Bragge synen mot slutet av sitt liv och satte sin samling till försäljning. I början av 1880-talet splittrades sammanställningen: en del av de etnografiska piporna gick till British Museum, enligt uppgift gick en del även till Edinburgh, medan resten spreds till privata köpare. Museet uppger idag att man förvarar över tvåtusen föremål från Bragge, av vilka mer än åttio procent är pipor. Det bibliotek på 1 500 volymer av Cervantes som Bragge 1873 skänkte till Birmingham Public Library gick i stället förlorat i branden 1879. Tobaksbiblioteket uppges ha auktionerats ut i London 1882; huruvida asklådorna med teckningar ingick i denna försäljning är okänt.

Spåren av de tjugo askarna dyker upp igen på 1900-talet. Enligt berättelsen träffade den brittiske antika pipsamlaren Trevor Barton i början av 1970-talet Bragges barnbarnsdotter och köpte en del av de askar som blivit kvar inom familjen; i Bartons egna skrifter anges antalet teckningar han hade till 450. År 1974 köpte Louis F. Bantle (1928–2010), som sedan 1973 varit styrelseordförande för U.S. Tobacco och som ville grunda ett pipmuseum i Greenwich, Connecticut, en stor del av Bartons samling, inklusive fem askar. Samlingen splittrades därmed en andra gång.

Det material Barton hade kvar lät han 1991 trycka under titeln A Portfolio of William Bragge and his Pipes of all Peoples, i en portfölj i tjugofem exemplar för medlemmar av Académie Internationale de la Pipe; enligt uppgift innehåller boken även en gravyr av Tristram Ellis som avbildar Bragge. Efter Bartons död såldes hans samling i september 2010 på Christie's i London, och i försäljningsannonseringen nämndes särskilt de askar som bar Bragges ursprungliga beskrivningar och bilder. Denna gren av pipolitteraturen blev därmed både mångfaldigad och ännu mer splittrad.

Teckningarnas verkliga värde låg inte i att visa enskilda föremål utan i att hålla samman mått- och ursprungsuppgifter i ett enda system. I takt med att askarna skildes åt bröts även detta system upp; de som idag forskar om pipans historia kan bara nå de splittrade delarna av samlingen.