Piptobak

Piptobak är tobak avsedd att rökas i pipa och skiljer sig från cigarettobak på två sätt: den är märkbart grövre skuren och hålls fuktigare. Dessa två egenskaper är inte godtyckliga. Alltför fint skuret blad pressas samman i huvudet och begränsar luftflödet, medan blad som förlorat sin fukt brinner snabbt och tar slut innan smaken hunnit ge sig till känna. Nästan alla kommersiella produkter består inte av en enda bladsort utan av en kombination av flera i bestämda proportioner; denna sammansättning kallas blandning.

Bladen som bygger upp blandningen

Bakom hundratals blandningar finns bara ett fåtal grundläggande blad. Virginia bearbetas genom rökbotorkning (flue-cured), har hög naturlig sockerhalt och utgör ryggraden i de flesta blandningar. Burley lufttorkas; sockerhalten är låg och förbränningen långsam. Denna egenskap gör den lämplig både som basblad och som smakbärare. I USA sker cirka sjuttio procent av Burley-produktionen i Kentucky och tjugo procent i Tennessee; utanför landet nämns Brasilien, Malawi och Argentina som de främsta producenterna.

Latakia har fått sitt namn efter hamnstaden Lattakia i Syrien. Bladet torkas först i solen och utsätts därefter för rök från aromatiskt trä; i cypriotisk produktion används bland annat mastixträd, myrten och aleppotall. Den resulterande rökiga karaktären anses för dominerande för att rökas ensam, varför Latakia i en blandning används i kryddande mängd. Tyngdpunkten i produktionen har med tiden förskjutits från Syrien till Cypern. Österländska tobaker, typiska för östra Medelhavsområdet, tillför blandningen toner av torkade örter och kryddor.

Cavendish står för sig i denna uppräkning, eftersom det inte är en sort utan en metod: bladet presses i kakform, mognar under påverkan av eld- eller ångvärme och skärs sedan i skivor. Metoden tillämpas oftast på Virginia och Burley. Namnet anses komma från den engelske 1500-talssjömannen Sir Thomas Cavendish.

Bearbetning och smaksättning

Smaksättning sker i två separata steg som ofta förväxlas med varandra. Sås (casing) tillförs bladet före skärning i form av en lösning som bär socker och arom; eftersom den tränger in i bladets struktur bibehålls den under hela rökningen. Ytarom (top dressing) sprayas i stället på ytan efter att blandningen satts samman; eftersom den består av flyktiga beståndsdelar går den till stor del förlorad om tobaken lämnas öppen. Man antar att de flesta tobaker på marknaden är smaksatta i någon grad.

Blandningarnas vanligaste klassificering härrör just från denna skillnad. De som bär en tydlig arom räknas som aromatiska, de som får sin smak enbart från bladsammansättningen räknas som icke-aromatiska blandningar. Gränsen är inte alltid skarp; många lätt smaksatta produkter hamnar mellan de två definitionerna.

Skärning och förvaring

Skärformerna delas in efter två principer: bladet strimlas antingen direkt eller pressas först samman och skärs sedan i skivor. Den vanligaste av de strimlade formerna är ribbon; den kommer i strimlor på ungefär en och en halv till två och en halv millimeters bredd, den allra finaste kallas shag. I pressade tobaker formas bladet till ett block under värme, ånga och tryck: själva blocket kallas plug, de tunna skivor som skärs från det kallas flake. Rope, som vrids som ett rep, används också genom att delas i tunna skivor. Skärningen bestämmer inte bara utseendet, utan avgör också hur mycket förberedelse tobaken kräver innan den packas i pipan och hur snabbt den brinner.

Oavsett skärning torkar piptobak när den kommer i kontakt med luft, och blad som förlorar sin fukt lämnar också ifrån sig en betydande del av sin smak. Därför sker förvaring i tätslutande burkar eller förseglade askar.