Presstobak och begreppet flake-pipa

Presstobak är samlingsnamnet för de former som uppstår när blad hålls under tryck under lång tid och pressas i form. Flake (skiva), plug (kaka), navy cut, rope (rep) och coin (mynt) hör alla till denna familj; en detaljerad genomgång av formerna finns i artikeln tobakssnitt. De skiljer sig från lösa strimlade snitt på två punkter: de innehåller mer fukt och brinner märkbart långsammare. Dessa två egenskaper har med tiden gett upphov till frågan "vilken pipa?", vilket lett till en beskrivning inom gemenskapen som kallas flake-pipan.

Vad pressningen gör med tobaken

Pressning görs inte bara för att ge form. I den sammanpressade massan sluts luftfickorna, och en begränsad jäsning inleds. Resultatet är kemiskt: i en blandning som genomgått lång pressning smälter bladens aromer samman, och de enskilda sorterna blir svårare att urskilja var för sig.

Det mest extrema exemplet på denna princip är tobaken Perique. Enligt uppgifter fylldes bladen, i den metod som Pierre Chenet utvecklade i Louisiana 1824, i whiskyfat av hickory och lämnades under tryck; en gång i månaden släpps trycket, tobaken vädras för hand och pressas ihop igen, och mognadstiden är ett år.

Presstobaken har också en gren med sjöfartsursprung. Enligt berättelsen härrör namnet navy cut från sjömäns vana att rulla in bladen hårt med ett snöre och skära av en skiva från änden vid behov; John Player & Sons började använda namnet som varumärke 1883. I England anses staden Kendal vara centrum för presstobakstraditionen: snustillverkningen i staden går tillbaka till 1792, och det anges att Samuel Gawith & Co. fortfarande driver en maskin byggd på 1750-talet.

Innan den hamnar i skålen

Presstobak kommer in i pipan på flera sätt: den gnids mellan fingrarna (rub out), bryts i två eller tre bitar, klipps i mindre delar med sax eller viks och placeras hel i skålen. En jämförelse av metoderna finns i artikeln metoder för att packa en pipa. En ordentligt gnuggad skiva närmar sig utseendemässigt en strimla; den behåller ändå en högre fukthalt, och packnings- och tändningsvanorna förblir desamma. Därför röks samma Virginia-blandning i pressad och opressad form som om det vore två olika tobaker.

Val av pipa

Vid en långsamt brinnande och fuktig tobak anses skålstorleken vara avgörande. Ju större skål, desto längre tid tar en enskild packning; tobaken längst ner anses då vara mer utsatt för att smaken förstörs, eftersom den utsätts för värme och fukt uppifrån under så lång tid. Därför föredras medelstora och små pipor till presstobak; storleksfrågan behandlas i artikeln skålstorlek. Rökare som skrivit om ämnet anser att en skåldiameter på 19–22 millimeter är lämplig; över detta intervall rapporteras det att glöden i mitten inte lyckas antända tobaken vid skålens kant.

Vad gäller formen föredras billiard och dess nära släktingar (Lovat, Canadian, Liverpool). Skälet är skålens tvärsnitt: en upprättstående skål vars diameter inte varierar nämnvärt på höjden hjälper glödfronten att röra sig jämnt framåt i en tobak som ändå är svår att tända. Lätt koniska skålar samt apple, bulldog, rhodesian, dublin och pot med måttlig diameter fungerar lika bra. Former med skålen kraftigt lutad framåt (zulu, horn, oom paul) och långa, smala stack-former med lång skorsten anses däremot vara mer besvärliga med presstobak.

Termens ursprung

Benämningen flake-pipa är relativt ny. Enligt källorna gavs termen på 2000-talet som namn åt en liten serie tillverkad av den italienske mästaren Claudio Cavicchi, och spreds därifrån; Cavicchi har tillverkat pipor nära Bologna sedan 1974. Många, inklusive de som myntade termen, påpekar att presstyperna inte är begränsade till skivor, och att benämningen "presstobakspipa" är mer korrekt.